Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 1

framkalla ett klart ljud ur ringklockan vid den tjocka jernbeslagna ekdörren. Bejenten, som öppnade den, sade att sir Michael var utgången och mylady spatserade i lindallåen. Han såg litet missbelåten ut, då han erhöll denna underrättelse och mumlad något om, att han ville råka eller gick att söka upp mylady (betjenten hörde icke tydligt bvilketdera han sade) samt af lägsnade sig utan att lemna sitt kort eller någon helsning till familjen. Halfannan timma sedan detta inträffat återvände lady Audley till slottet, icke från lindallen utan från mot-att håll, med den öppna boken i handen och sjungande. Alicia hade just då stigit af sin häst och stod i den låghvälfda dörren med sin store newfoundlandshund bredvid sig. Hunden, som aldrig tyckt om mylady, visade henne tänderna och morrade. — Kör bort det fasliga djuret, Alicia, sade lady Audley otåligt. Hundet vet att jag ar rädd förr honom och begagnar sig deraf. Och så kallar man dessa djur goda och ädla! Fy Cesar! Jag hatar dig och du hatar mig. Skulle du icke störta dig på mig och strypa mig, om dy mötte mig på en smal väg? Mylady, som stod trygg bakom sin styfdotter, skakade de gula lockarne mot det uppretade djuret med utmanande gäckeri. — Vet ni, lady Audley, att den unge enklingen mr Talboys varit här och frågat efter sir Michael och er? — Lucy Audley höjde de penslade ögonbrynen. Jag