Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 1

mer än en gång, sett uti allmänna tidningar klagan deröfver, att diplomatiska handlingar, utgångna från Stockholm, så sällan här allmängöras; men från representationens sida tror jag icke att någon framställning i detta afseende hittills blifvit gjord. Då en sådan emellertid nu, och icke endast på detta rum, blifvit väckt, torde det tillåtas mig att vid den remiss, som till vederbörligt utskott lärer komma att beviljas, få beledsaga motionen med några möjligen i viss mån upplysande anmärkningar. . Med bibehållande af de inskränkningar, som uti frih. Raabs motion finnas antydda, och med öfverlåtande till K. M:ts regering af bedömandet utaf både hvilka handlingar som kunna allmängöras och tidpunkten när de böra meddelas, anser jag törslaget, långt ifrån att innebära någon olägenhet, snarare erbjuda en fördel. Orsakerna, hvarföre ett dylikt bruk ej redan hos oss blifvit infördt, äro af mer än ett slag. Detta bruk har först under de senare åren i andra europeiska länder gjort sig gällande: först i England, — detta land, som alltid gått främst vid de sannt konstitutionela grundsatsernas tillämpning; men äfven der räknar denna praxis ej särdeles gamla anor. I öfriga länder har den först under de senaste åren vunnit insteg. Hos oss har den, såsom jag redan haft äran nämna, först nu blifvit ifrågasatt. Möjligen har orsaken till denna betänksamhet varit att söka uti kännedomen af den anda, i hvilken vår grundlag är aflattad; ty förgäfves torde det vara, att deruti söka något stöd för denna begäran; långt lättare skulle utan tvifvel blifva att der finna tillräckliga bevis på en motsatt assigt. Skälen dertill falla lätt i ögonen: för ett halft århundrade sedan skulle hvad man i våra dagar anser såsom ett öppet handlingssätt, hafva stämplats såsom en oförlåtlig indiskretion, men med andra tider följa andra åsigter; ej blott ändamålslöst, men oriktigt är att söka hejda tidens ström i sin fart, ett försök, alltför ofta vågadt; sällan, om någonsin, med framgång genomfördt, och långt klokare synes mig vara att, utan att låta sig af strömmen bortföras, likväl icke förgäfves arbeta emot densamma. I detta fall är jag beredd erkänna, avt ehuru visserligen meddelandet af diplomatiska handlingar icke kan härledas ur grundlagens anda, dess bokstaf likväl icke lägger något hinder i vägen för utförandet af en dylik åtgärd, då den af K. M:t anbefalles eller gillas. En annan orsak, som kan anses hafva verkat hindrande från K. M:ts Regerings sida i detta afseende — och som väl ännu kan anses bilda ett långt ifrån oväsendtligt hinder — beror på nationalrepresentationens sammansättning och dess fördelning på fyra rum, inom hvilka K. M:ts Regering på sin höjd inom ett har tillfälle yttra sig, för att lemna upplysningar som kunna åstundas och bemöta anmärkningar, som kunna framställas. Att sjelf gifva anledning till en meningsstrid, hvaruti man icke har tillfälle att deltaga, och deruti man, i sin frånvaro, af motståndare misstydes och möjligen nedgöres, utan att ens kunna rätta misstagen och framhålla de bevekelsegrunder, som ofta nog kunna rättfärdiga ett eljest oklart och oblidt bedömdt förhållande, är en så betänklig sak, att det väl måtte ursäktas, om man med någon farhåga blottställer sig — jag vill ej säga för illviljan, som, jag är derom öfvertygad, icke förefinnes — men för missförstånd, hvilka då man ej är i tillfälle att desamma genast undanrödja, kunna vålla en ofta obotlig skada. Det förhållande att våra diplomatiska förhandlingar äro med det Förenade Rikets oskiljaktigt sammanhängande, företer en y1tterligare anledning till betänksamhet.