Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 1

; Riksdagen. Enligt löfte, meddela vi här en närmare, ehuru dock sammanträngd redogörelse för diskussionen d. 4:de d:s inom Borgareståndet angående Sveriges utrikespolitik. Hr Lallerstedt: Jag vet icke om jag skall tala eller tiga, icke derföre att jag icke känner mig manad att tala, men emedan jag icke kan på förhand beräkna hvad verkan mina ord här kunna åstadkomma. Då det nu är fråga om ett förtroendevotum för utrikes statsministern) — och förtroendevotum är det att i klump bevilja anslaget till utrikesdepartementet — så ville jag bringa vår utländska politik på tal. Det har länge förekommit mig, som skulle de förenade rikenas utländska politik icke vara så klar och bestämd, som den borde vara; och det kan ej vara annorlunda, så länge nationen icke gjort sig full reda för den riktning, hvari hon vill, att denna politik skall handhafvas. Om det än icke vore rådligt att ständerna, såsom fordom, omedelbart bestämma öfver krig eller fred, så bör dock ingenting hindra ständerna att utöfva ett behörigt inflytande på sjelfva riktningen af den utländska politiken. Än mindre är det nödigt, att ständerna derom undandragas all kännedom. I andra konstitutionela länder, ja, äfven i länder som icke ega denna styrelseform, offentliggör regeringen icke blott afslutade utan pågående underhandlingar med främmande makter. England har sin blåa och Frankrike sin gula bok, hvarföre skulle icke Sverige