Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 1

för hvilken Sardinien tillochmed uppoffrat sig sjelf, då det uppgätt i Italien. Kunna vi väl med ett sådant föredöme för ögonen längre åtnöja oss med den roll at politisk nolla, som alltid kommer på den ringa nations lott, hvilken ej vet, hvar den sjelf har sin plats i den stora politiska rådkammaren, utan endast går famlande omkring på Guds försyn och såsom konungen bjuder? Visserligen kan här invändas, att en representations interpellationsrätt i de diplomatiska ärendena lätt kan borttränga intresset för landets inre frågor; men som vissa förbehåll göras för utrikesministerns skyldighet att svara, torde en dylik sarhåga kunna försvinna. Att emellertid en sådan interpellationsrätt bör finnas i hvarje konstitutionel riksdagsordning, är naturligt, då erfarenheten visat, huru ett lands ställning till yttre makter ofta kan vara af djupt ingripande betydelse för äfven en nations inre ht och utveckling. Det är derföre vår åsigt, att pressen bör af alla krafter understödja de försök till något bättre, som nu äro å bane. De å riksdagen särdeles inom borgarståndet förda diskussioner i detta ämne förtjena allvarligt nationens uppmärksamhet, isynnerhet, som de sannolikt ej heller skola komma att stå enstaka. För egen del skola vi med snaraste återkomma till detta ämne, lyckönskande landet att det blifvit väckt på ett så lysande sätt som inom borgareståndet och här bifogande ur hr Lallerstedts anförande följande lika väl tänkta som sagda ord: Må man icke föreställa sig att staterna af andra ordningen icke kunna utöfva något större inflytande på de utländska angelägenheterna. Liksom i antikens drama det icke var solostämmorna utan kören som representerade rättsoch folkmedvetandet, så skall ock den tid komma då icke längre de solostämmor, som kallas de stora makterna, skola ensamme utföra den europeiska koncerten, utan nödgas taga de mindre staterna till biträde. I den mån inom de särskilta staterna allmän politisk rätt träder i stället för den rätt, privilegierade stånd eller klasser utöfvat, skall man ock nödgas erkänna de mindre staternas rätt till deltagande i den europeiska areopagen, der de då kunna omedelbart göra sina an språk gällande. Men för att vinna denna rätt måste de yrka derpå. Tiden är inne för de förenade rikenas kabinett att i det hänseendet taga sina mått och steg, så vida det vill hoppas på någon framgång åt den politik det fulltöljer. LLI 8