Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 1

— Georg, sade Robert efter ha betraktat honom en stund, är du rädd för åska? — Nej, svarade han tvärt. — Men min kära bror, några de djerfvaste män ha varit rädda för den. Det kan knappast kallas fruktan, det beror på kroppskonstitutionen, Jag är säker på att du också är rådd för åska. — Nej, det är jag icke. — Men Georg, om du kunde se dig sjelf, blek och förstörd med de stora insjunkna ögonen stirrande på himlen, som om du såge ett spöke. Jag försäkrar dig, att du är rädd. — Och jag försäkrar dig, att jag är icke rädd. — Gcorg Talboys. du är icke endast rädd för åska, utan du är också rasande på dig sjelf för att du rädd och på mig för att jag säger dig det! — Robert Audl. y. om du säger ett ord till, blir jag ursinnig sade mr Talboys och gick ut slående dörren igen efter sig, så häftigt att huset skakades. De bläcklika skyar, som hade loagat likt ett glödande blytak öfver jorden, utgöto vattenfloder, när Georg gick ur rummet; men om den unge mannen var rädd för åska, var han åtminstone icke rädd för regn, ty han gick ned till värdshusets dörr och ut på landsvägen. Han gick fram och tillbaka gång efter annan i det strömmande hällregnet ungefär tjuge minuter, och derefter gick han åter in och upp till sin sängkammare. Robert Audley mötte honom med håret vildt hängande kring hans blika ansigte och kläderna drypande våta. — Skall du lägga dig nu, Georg?