Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 1

om fördelen för ett land af dess utveckling i frihet och sjelfstyrelse. Andra förhållanden kunna dock inträffa, då lagens bokstaf kan tolkas på annat sätt och regeringens ställning till nationen och dess representation bli en annan. Det är derföre i allmänhet af vigt, att konungens rådgifvare komma i närmare beröring med representationen, samt såmedelst bli äfven ett uttryck för den nationala viljan och ej allenast den konungsliga solens satelliter, hvilket senare så lätt kan inträffa, då en monark med sjelfrådiga principer, om han än i öfrigt sjelf är frisinnad, fattar spiran. Af sådana skuggministerer hafva vi haft gudi nog, och det må väl derföre icke nu anses för tidigt, om nationen uttalar en hos den länge inneboende önskan om forändring härutinnan. Men om detta öfver hufvud taget kan hänföras på nationens saknad af verklig kontroll öfver statsrådsärendenas behandling i allmänhet, huru mycket mera må icke då klandras förhållandet med de ministeriela målen. d. v. 8. sådana mål, som angå rikets ställning till främmande makter, i hänsyn till hvilka hela landet sväfvar i den djupaste okunnighet. Tidningarne hafva så länge omtuggat klagomålen öfver det förmynderskap, som blifvit nationen påtrugadt i afseende på dess utrikes politik, att de med skäl kunnat tröttna dervid, nöjande sig med att då och då referera efter utländska blad, att Sverige verkligen ännu deltager i Europas diplomati. Stundom ha dessa de utländska tidningarnes uppgifter varit sanna, men ibland alldeles grundfalska, utan att någon vink, någon gnista af ljus ansetts kunna från utrikes departementet meddelas nationen, hvilken derföre också småningom börjat förlora allt intresse för Sveriges ställning till den allmänna europeiska situationen. Att detta ingalunda kan höfvas ett folk, som sjelft med det lifligaste intresse följer händelsernas gång på den stora verldsteatern, ligger klart i dagen; liksom äfven att önskan om en ändring häri måste gifva sig tillkänna med samma nationen vaknade upp till ett nytt inre lif och kände ett sundare blodomlopp i hela sin organism. Inre styrka medför ett friare uppträdande i allmänhet; och Sverige har äfven på sista åren börjat af det öfriga Europa tilldraga sig en uppmärksamhet, som väl visar, att man anser det ännu ha en roll att spela i den stora politiska utvecklingen. Men huru skall en liten nation kunna motsvara de förhoppningar, man i frihetens och civilisationens intresse sätter till densamma, om den icke är fullt genomträngd af medvetandet om sin ställning, om den ej rätt uppfattar sin mission? Det bästa föredömet ha vi i Sardinien. En hvar kände der inom sig, att den italienska nationaliteten hotade att gå under, om den ej blef inledd på en annan väg, än den hittills följda. Med riktig uppskattning af ögonblickets behof, erhöll det sardinska statsskicket en fullkomligt liberal form, hvilken vände de öfriga italienska staternas uppmärksamhet på detsamma. För de andra förtryckta folken på halfön syntes Sardiniens statsskick såsom idealet för ett folks sträfvanden och det sardinska folket blef härigenom förvissadt om, att, då en gång stridens dag skulle randas, Piemont skulle gå i spetsen för den nationala frihetsrörelsen. Under beredelsen härtill uppehölls sardinarnes hänförelse. för den höga saken genom regeringens ständiga redogörelser inför kamrarne öfver de diplomatiska ärendenas behandling. Sålunda blef den s. k. italienska frågan, d. v. 8. frågan om den italienska nationalitetens befrielse från undergång, en kraftig solkopinion, på hvilken sardinska regeringen kunde stödja sig och som ej akytt de största uppoffringar för den stora ideen,