Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 1

— Ja. — Men du har intet ljus. — Jag behöfver icke något. — Men se på dina kläder, menniska. Ser du icke att vattnet strömmar från dina rockärmar? Hvad i all verlden gjorde, att du gick ut i sådant väder ? — Jag år trött och vill lägga mig — lemna mig i ro. — Vill du icke ha litet konjak och varmt vatten. Robert Audley stod framför sin vän, när han sade detta önskande hindra homom från att lägga sig i det tillstånd hvari han befann sig; men Georg sköt honom häftigt undan och sade med samma hesa röst, som Robert märkt på slottet : — Låt mig vara i fred, Robert Audley, och akta dig att komma mig för när! Robert följde Georg till hans sängkammare men den unge mannen slog dörren igen midt för hans näsa. Robert kunde aerföre icke göra annat än lemna wr Talvoys att åter vinna sitt goda lynna så godt han kunde på egen hand. — Han var ond öfver att jag märkte att han var rädd för åskan, tänkte Robert, när han gick lugnt att lägga sig, fullkomligt obekymrad om tordönet, som tycktes skaka honom i hans säng, och blixten som spelade kring rakknifvarne i hans öppna toilettlåda. Ovädret upphörde att rasa öfver den lugna byn Audley, och när Robert vaknade följande morgon, såg han mellan sänggardinerna ett klart solsken från en molufri himmel.