Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 1

kunna hafva en dylik bok? Man föreställer sig mähända, att det endast är i staterna af första ordningen som regeringarne göra meddelanden om den utländska politiken, men så är icke förhållandet. Helt nyligen har inom de spanska cortes förefallit en öfverläggning om Frankrikes förhållanden i den mexikanska frågan, i hvilken icke blott utrikesministern utan ock ambassadören i Paris deltogo, och hvarunder de mest ömtäliga förhållanden vidrördes. Det torde derföre icke vara ett öfverdrifvet anspråk å svenska ständernas sida, att få någon kännedom om diplomatiska underhandlingar, som beröra våra högsta intressen. Vi veta alla, att vårt kabinett understödt Danmark och försvarat dess rätt till Slesvig, utan all inblandning från tyska förbundets sida; men vi veta också, att den danska frågan icke kommit ett fjät framåt, utan att den alltjemt väntar på sin lösning. Det är den danska helstatspolitiken som bärsor bär skulden. Man har från början kommit in på en väg, som icke kunde leda till något resultat. Det må vara Danmark förbehållet, att ordna sina angelägenheter som det för godt finner, men de förenade rikena måste för sitt understöd lästa sådana vilkor, som gifva någon förhoppning om framgång. Ett sådant vilkor synes mig vara, att Holstein, afsöndras från all både politisk och administrativ gemensamhet med Danmark. Först då ställes den danska frågan på full national grund, och först då kunna de förenade rikena med tillbörlig kraft uppträda till Danmarks försvar; Danmark är nu kanske mer än någonsin i behof af ett kraftigt understöd från sina stamsorvandters sida. Den engelska utrikesministern lord Russell har för några månader sedan, under det han befann sig på en resa i Tyskland, utkastat en not, som söker att tillintetgöra alla frukterna af det krig Danmark så ärofullt förde mot Tyskland, och den fred, som följde derpå. Ryssland har icke dröjt att göra gemensum sak med hans herrlighet, och i pressanta uoter sökt tvinga Danmark att underkasta sig. Det är i denna ställning som Danmark för närvarande befinner sig. Det är endast på Frankrike och de förenade rikena som Danmark kan stödja sig, och då den franska kejsaren efter all anledning fäster stort afseende vid den offentliga meningen inom de förenade rikena, så ligger också stor vigt derpå att denna mening uttalar sig, och det är just detta som jag med denna diskussion åsyftat. Talaren förklarade, att det icke varit hans mening att i öfrigt ingå i något bedömande af den utländska politik vårt kabinett fullföljer. De få noter, som varit i utländska tidningar offentliggjorda, hade ådagalagt, att det vore en framtidspolitik, med hvilken han trodde landet vara belåtet. Men för att åt en sådan politik bereda framgång, fordrades att ega sympatier hos andra länders både regering och folk. Sveriges traditionela allians med Frankrike borde företrådesvis uppehållas. En lifligare förbindelse borde ega rum mellan de förenade rikena å ena och de mindre konstitutionela staterna å den andra sidan. Tal. trodde att andra folks sympatier skulle vinnas derigenom, att de förenade rikena, när tillfälle gåfves, uppträdde för de förtryckta nationaliteterna. E:t sådant tillfälle kunde snart erbjuda sig. Polen har åter rest sig och resningen synes vidt utgrenad. Hvilken utgången än blefve, kunde det från vestmakternas sida ånyo bli fråga om de rättigheter, som genom de äfven af Sverige undertecknade wienertraktater blifvit Polen garanterade, och tal. hoppades, att vårt kabinett i sådant fall desto heldre skulle påminna om dessa rättigheter, som våra sympatier för Polen äro större än för något annat främmande folk. Hr Carlön: För ett land med så urgammal frihet som Sverige är det i sanning ett lika egendomligt som sorgligt förhållande, att dess representation skall nödgas söka en så aflägsen anledning som ett utskottsbetänkande öfver tredje hufvudtitelns utgifter, för att komma i tillfälle att yttra sig öfver de på nationens väl och ve så djupt ingripande frågor, hvilka behandlas af departementet för utrikes ärenden och afgöra landets ställning till utländska makter. I följd af den mystiska slöja, hvari våra diplomatiska förhandlingar äro insvepta, har jag visserligen icke kunnat bilda mig ett detaljeradt omdöme om beskaffenheten af den politik, vår diplomati hitintills följt och hädanefter bör följa, ehuru jag oförbehållsamt bekänner, att, såvidt jag nu förmår inse, de grunddrag hr Lallerstedt uppdragit för riktningen af vår utländska politik, äro de med svenska folkets sympatier mest öfverensstämmande och för den skandinaviska nordens framtid sannolikt mest betryggande. I ett är dock mitt omdöme stadgadt, och det är derutinnan, att det hvarken är klokt eller med svenska folkets värdighet förenligt att drifva hemlighetsmakeriet i diplomatiska ärenden derhän, att nationen och dess representanter nästan aldrig annorlunda än genom utländska gazetter erhålla kännedom om hvad vår diplomati gör och låter. Klokt är det icke, ty endast den diplomati är stark i våra dagar, som har nationen bakom sig. Och ett fritt folks värdighet synes mig icke tillbörligt respekterad, då det nödgas utifrån importera kännedomen om förhandlingar, så vigtiga, att landets ställning till den allmänna europeiska politiken derigenom för en lång framtid afgöres. —— —:pk567 — LV 2.