Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 1

jstatsrådsprotokollen endast förelagts delegerade af ständerna, nemligen konstitutionsutskottet. Härigenom har onekligen ett vigtigt medel bortkastats att göra ministeren i någon väsendtlighet beroende af folkets förtroende, ty erfarenheten har tillräckligt visat, huru konstitutionsutskottet uppfattat sitt vigtiga kall att skaffa folkviljan något egentligt inflytande härutinnan, så att tillochmed personer, hvilka utgjort föremål för hela nationens ovilja, kunnat utan nämnde utskotts ogillande i konungens råd qvarsitta. Redan under riksdagen 1809 anmärktes med hänsyn härtill i allmänhet, att då det är folket för hvars skull allmän styrelse är inrättad, detsamma bör ega rättighet att genom sine ombud känna, huru styrelsen föres, att således ständerna sjeltva (och ej blott ett utskott) böra ega rättighet att genom läsning af de i Statsrådet förda protokoller inhemta en sådan kännedom, likasom det bör vara hvarje embetsmans ära och dyrbaraste rätt att dessa handlingar uppenbarligen undersökas och granskas, isynnerhet som möjligen sanningens röst lättare kan nedtystas och öfvertygelsen snarare döfvas ibland ett ringare antal representanter än i en talrikare folksamling. Landet må med skäl anse sig hafva förlorat ej så ringa derat att man icke redan då lyssnade till denna anmärkning, ty då fanns det ett nyuppvaknadt konstitutionelt lif, hvilket snart nog dog bort, tills det nu plötsligt åter uppvaknat och, derföre mera lofvande än 1809 års, ej allenast bemäktigat sig ett fåtal personer, utan ryckt till sig flertalet inom nationen, hvars politiskt tänkande nu hunnit till en sådan numerisk styrka, att deras önskningar ej längre kunna undanskjutas. Och det har deraf redan uppställts som ett korollarium den följdriktiga satsen, att, på det ett återfallande i politisk indifferentism hädanefter ej må ega rum, åvägabringandet af den nödiga lefvande vexelverkan mellan styrelse och folk ej allenast må innebära folkrepresentationens förändring, utan äfven en mera, konstitutionel form för ministerens ställning till denna representation. Det nya stadium hvari vi hoppas snart skola få inträda, medelst det kongliga representationsförslagets genomdrifvande, skall redan i och för sig sjelf påskynda vårt statsskicks närmande till verklig konstitutionalism jemväl i detta fall. Den rättighet nationen har att till representanter äfven utvälja konungens rådgifvare, vare sig i ena eller andra kammaren, antaga vi att den äfven skall veta begagna; och detta förhållande skall bli af inverkan på ministerens ställning öfverhufvud till den allmänna opinionen. Vi hafva just i dessa dagar sett ett exempel härå i Italien, der det konstitutionela statsskicket så bemäktigat sig den allmänna föreställningen, att den aktade och ansedde sjöministern Ricci trodde sig böra afgå från sin befattning, derföre att han saknade i den mån nationens sympatier, att han icke i någon valkrets blef vald till deputerad. Sjelfva den nuvarande italienska ministörens ursprung, såsom utgången direkte från parlamentets majoritet, förestafvade säkerligen hr Riccis uppfattning; och märkas härvid bör, att denna ministår, just genom att lega majoritetens förtroende, kanske räddade Italien från stora faror, då den öfvertog statsrodret, sedan alla möjliga kombinationer försökts och misslyckats. Att vi så småningom närma oss en såsdan uppfattning af ett fritt statsskick, kan ej bestridas, lika litet som det kan jäfvas, att vi redan nu ega en minister efter folkets sinne. I Men derföre ha vi närmast att tacka vår konung, som eger vilja, att se landets önskninsgar till godo, och nog klar blick att välja till (sina rådgifvare män, hvilka äro öfvertygade