Göteborgsposten – 7 februari 1863, sida 1

De gingo till den förfallna brunnen och Alicia berättade dem en gammal sägen förknippad med det stället — en dyster historia sådan som de hvilka alltid äro förknippade med gamla hus, liksom om det förflutna vore ett blad mörkt af sorg och brott. — Vi vilja se rummen innan det är mörkt, Alicia, sade Robert. — Då få vi skynda oss, sade hon. Kom. Hon gick förut genom en öppen glasdörr, som blifvit moderniserad för några år sedan, in i biblioteket och derifrån till salen. I salen passerade de myladys bleka kammarjungfru, som förstulet såg på de unge männen under de hvita ögonhären. Då de skulle gå uppför trappan, vände Alicia sig om och sade till flickan: Sedan vi varit i förmaket, vill jag visa dessa herrar myladys rum. Äro de i ordning, Phoebe? Ja, miss, men dörren till antichambern är stängd och jag tror att mylady tagit nyckeln med sig till London. — Tagit nyckeln. Omöjligt! ropade Alicia. — Men jag tror det ändå. Jag kan icke finna den, och den brukar alltid sitta i dörren. — Det är minsann icke alls olikt mylady att ha fått ett sådant dumt infall. Förmodligen har hon varit rädd att vi skulle undersöka hennes vackra klädningar och hennes juveler. Det är mycket förargligt, ty de bästa målningarue äro i hennes rum. Der är också hennes porträtt, icke färdigt men förunderligt likt. : — Hennes porträtt; utropade Robert Audley. Jag vet