Göteborgsposten – 7 februari 1863, sida 1

stt frägtecken, ty jag har lika litet som du kunnat finna någon ej af tidningarne omtalad illaragelse, som i ringaste mån höjt sig öfver hvardagslifvets stilla och lugna, men allt annat än pikanta och pittoreska nivå. Nå, så börja då med väderleken igen, efter gammal vana! Käre läsare, skall det vara en pik, eller skall det vara en förebråelse till mig för det ingenting händer? Det är du, som skall skapa händelserna, det är jag som skall observera och skildra dem, och hvad väderleken angår, torde det tillåtas mig att göra dig uppmärksam på flera omständigheter, hvilka fullt berättigat mig, att med tal om densamma öppna mitt samtal med dig. Vi nordbor äro mera än andra beroende af väderleken. Våra nöjen, våra resor, ja vårt dagliga lif bestämmes i ej ringa mån af densamma; och vårt lynne sedan! Väderleken ingriper djupare i alla våra handlingar än man i allmänhet tror. Oaktadt vi, tack vara en stegrad industri och civilisation, hafva oändligt flera resurser att väpna oss mot dess ombytlighet, än hvad t. ex. tropikländernas så lätt och naturligt klädde invånare har, äro vi dock mera känsliga för dess vexlingar än denne. Honom går naturligtvis regnet och hettan in på bara kroppen, men regn och kyla gå oss genom märg och ben. Det är något för mer. Trots det, att man i alla föreskrifter om sätt att skicka sig, om god ton m. m.. anser det högst trivialt, ja opassande och utvisande mindre belefvenhet att öppna sin konversation med väderlekens thema, så kan du lätt öfvertyga dig om, att detta uppslag användes i 9 bland 10 fall, allrahelst under en tid sådan som denna, då hvarje dag har råd att bestå sig sin egen väderlek. Vexlingarne i denna är just veckans största vånement, således krönikeskrifvarens förnämsta hållhake. vare sig under halka eller storm. Under sådana förhållanden må du ej undra på, att han oftast begagnat den som uppslag; du borde snarare vara god och beundra (icke hans blygsamhet utan) de variationer han under 1 ärs tid gjort öfver detta samma thema. Likasom du alltid ännu lyssnar till nya variationer öfver Yankee-doodle och Karnevalen i Venedig, fast themat är dig så gammalt och hardt nära utslitet, så torde du äfven finna det billigt att du lyssnar till min eolsharpa. För att dock i dag göra din pina kort, eller minska ditt nöje (huru du i din odisputabla rätt behagar kalla det), så endast några ord om väderleken. Veckan flög oss till mötes på vårliga vingar; vi svärmade hela söndagen som fjärilar eller lärkor i det ovanliga solskenet, njutande af en hög himmel, frisk luft, sällsynt vindstilla och ett det mot alla små nätta fötter artigaste väglag eller rättare gatlag. Vi började redan drömma oss en vår med grönskande lundar, doftande blommor och en kopp kaffe under bar himmel i Trädgårdsföreningen. Huru länge var Adam i paradiset? Nästa morgon låg det snö på taken, frampå dagen regnade det, dagen derpå haglade det och så började stormen ånyo. Alla årstider genomlöpa vi nu på ett par dagar med samma lätthet som ett operasällskap drager igenom en repertoire af 30 å 40 operor på ett par månader. Stormen har sedan vuxit, ooh i går hade vi — för att få ett lätt förstådt namn — en bottenrefvad krinolinkultje. Låtom oss blunda för allt vi sågo å våra bryg gor och trottoirer (det är så dags nu!) och må vi önska, antingen att stormen lägger sig eller att fruntimmerna taga in ett eller annat ref i sina alltför stora vindfångare. I salong, hulda tärna, kan det gå an (om utrymme gifves), men i storm, i storm — ja, vågar du dig ut i en sådan, så har du fullt förtroende till och öfvertygelse om fullkomligheten af din skönhet från alla synpunkter.