Göteborg d. 7 Februari 1863. Teater. Gårdagens representation af Trubaduren gafs för nära fullsatt salong, hvilken omständighet dock torde få tillskrifvas den lille harpvirtuosen Frantz Pönita uppträdande. Operan gick rätt tillfredsställande, hvilket öfverhufvudtaget kan sägas om de at sällskapet på senaste tiden gifna operor, som genom upprepadt uppförande hunnit behörigen inöfvas. Hrr Laske och Otto voro båda vid god röst och vunno mycket bifall. Mot den förstnämnde skulle vi vilja anmärka att han visar benägenhet för att stundom forcera sin röst mer än nödigt är (såsom t. ex. i romansen i fängelset, der sången dock bör vara modererad. Det är hvarken nödvändigt eller rätt att gå från den ena ytterligheten till den andra och hr Laskes friska, ännu outvecklade stämma är så starkt anlitad af det täta uppträdandet, att den väl kan behöfva att hushållas med. — Hr Otto bemödade sig syn barligen om mera jemnhet i sin sång, och lyckades äfven till stor del. Bortlägger han det för omnämnda manr, hvilket han sedan nå gon tid tillbaka antagit, blir han nog snar åter publikens gunstling. I den lille Frantz Pönitz gjorde man er intressant bekantskap. Att förutsätta styrk: hos en 12-årig gosse, vore för mycket fordradt men genom sin förvånande färdighet, i förening med ett ypperligt nyanceradt spel, för råder den lille Frantz geniet. Och ytterligart