Göteborgsposten – 6 februari 1863, sida 1

svällande läpparna, och näsan, som var något litet retrousså, den mörka hyn med sin purpurrodnad, som flammade upp likt en brandsignal på den nattliga himlen så snart du stötte på din flegmatiske kusin — hela denna koketta, skälmska, brunetta skönhet förbisågs af den tröge Robert Audley. Och det hade varit klokare att hvila i det svala förmaket på slottet än rida din vackra gångare förderfvad i septembersolens hetta. Fiske är icke den mest lifvande sysselsättning för dem, som ej äro Isac Waltons förklarade lärjungar, och man torde ej ha skäl att undra öfver det de begge unga männen dagen efter lady Audleys bortresa begynte ledsna vid skuggan af de pilträn som hängde öfver de slingrande vattendragen omkrig Audley. Hvad beträffar den ene af dem så gjorde det hjertesår, som han så tåligt föredrog, att han ej kunde finna nöje i någonting och den andre ansåg nästan allt slags nöje för ett slags negativt besvär. — Der är icke mycket lif i Figtree Court under de långa ferierna, sade Robert eftertänksamt, men jag tror att der på det hela är trefligare än här; åtminstone är det nära en cigarrbod, tillade han rökande en eländig cigarr, som värden på Solen anskaffat. Georg Talboys, som hade samtyckt till utflygten till Essex endast för att göra sin vän till viljes, hade icke det ringaste emot att genast återvända till London. Jag reser gerna hem, sade han, ty jag vill resa till Southampton; jag har icke sett den lille på nära en månad. Han kallade alltid sin son den lille, han talade om honom snarare sorgset än hoppfullt. Det tycktes som om tan