Göteborgsposten – 6 februari 1863, sida 1

Juniversitet, som röjt sig deri att professionei och adjunkturer i Lund merändels besatts met upsalensare. Han påstår att utnänmingarne varit motiverade af det faktum, att de stude randes liksom docenternas antal är betydlig större i Upsala än i Lund, och tillägger, at i de allra flesta fall de som af konsistorium uppförts på första förslagsrummet, erhållit tjensten. Hvad den första punkten angår, så fruktar jag att min aktade medbroder i Upsala sammanblandat orsak och verkan, och att det är just den utgång befordringsfrågor under de senaste decennierna gemenligen tagit i Lund, som vållat den nästan ständigt tillväxande skilnaden i antalet af studerande vid de begge universiteten. Hvad är naturligare än att ynglingen föredrager att studera i Upsala framför i Lund, och att de lönlösa lärarnes antal blir flerdubbelt större i Upsala, när man tror att vägen till Lund går ötver Upsala d. v. s. att man för att kunna räkna på en profession i Lund bör studera vid systeruniversitetet? Hvad återigen angår Mons påstående att K. M:t, med ytterst få undantag utnämner den, som konsistorium gifvit första förslagsrummet, så torde det tåla vid betydlig jemnkning. Men äfven om det för närvarande vore enligt med rätta förhållandet, så ville det icke mycket säga, då Konsistorium härstädes efterhand inrymt så många Upsaliter, och dessa naturligtvis ha bättre reda på upsalensiske sökandes meriter än på de lundensiskes. I utförliga och häftiga ordalag har läraren vid tekniska skolan i Borås magister Eimele uppträdt emot de reflexioner undertecknad tillåtit sig med anledning af ledigförklarandet af adjunkturen i ny-europeisk linguistik — reflexioner, som här gjorts muntligen af nära nog en och hvar. Hr magistern som bland andra grava beskyllningar tillvitat mig att jag icke Åunnat? honom denna hans imposanta titel, påstår att min uppgift om att han ej fullföljt sin förra ansökan genom specimen är väsendtligen falsk derföre att han före fatalietidens slut till vederbörande insändt en tysk afhandling jemte franska och engelska teser samt en handskrifven föreläsning. Det är möjligt att detta kallas i Borås att speciminera, men jag kan upplysa magister Eimele om att här vid universitetet detta ord ovilkorligen innebär de muntliga profvens fullgörande. Att man kan vara kompetent utan att ha speciminerat är mycket sannt, och magister E. hade ej behöft besvära sig med ådagaläggandet af denna aldrig af mig bestridda och senast på professor Blomstrand tillämpade sats. Den hade, har man all anledning att antaga, äfven blifvit tillämpad på mapister E., om Konsistorium hyst samma mening om beskaffenheten af magister E:s arbeten och öfriga lärdomsmeriter som denne sjelf. På denna skiljaktighet i omdömet mellan nämnda auktoritet och mag. E,, som lätt förklaras af naturliga grunder, berodde hans missräkning om rum på förslaget Att försvara Konsistorium och den i saken mest kompetente domaren mot magister E:s anfall kan icke falla mig in, ty dessa äro ej i behof deraf. Mag. E. åberopar sig med särdeles välbehag på professor Gellerstedts yttranden för honom och mot mag. Collin; det är blott skada att lenne akademiske lärare icke är filolog utan illhör den medicinska fakulteten, äfvensom att han gjort sig känd för omotiverade omdömen och utfall mot personer, en ovana, som nyligen idragit honom mycket obehag. Mag. E. talar vidlyftigt om sina resor i utlandet; jag tillåer mig blott att i detta afseende anmärka, ut det är ej sjelfva resorna utan den frukt nan deraf drager, som bör komma i betrakande. Att mag. E. profiterat mycket af sina,