Göteborgsposten – 6 februari 1863, sida 1

ifver att göra Georgs bekantskap icke var alldeles uppriktig, men om den stackars Alicia ett ögonblick inbillade sig att hon genom att låtsa denna önskan skulle kunna väcka en gnista slumrande svartsjuka i sin kusins bröst, så kände hon Robert Audley icke riktigt väl. Den vackre men tröge och likgiltige advokaten betraktade lifvet som ett alltför absurdt misstag, att en förståndig mau skulle taga någon tilldragelse under dess narraktiga lopp i allvarligt öfvervägande. Hans vackra mörklagda kusin kunde ha varit kär i honom upp öfver öronen, hon kunde ha sagt honom det på förtjusande qvinliga omvägar hundrade gånger om dagen alla årets trehundrasextiofem dagar, men om hon ej begagnat sig af någon privilegierad tjugonionde februari för att gå till honom och säga: Robert, vill du gifta dig med mig? så tviflar jag på att han någonsin skulle upptäckt hennes känslor. Hade han återigen varit kär i henne så tror jag att den ömma passionen skulle varit en så svag och obestämd känsla hos honom att han kunde ha vandrat till sin graf med en dunkel id om någon inre oro som kunde vara kärlek, men också kunde vara indigestion men för öfrigt alldeles okunnig om sitt tillstånd. Det tjenade derföre till ingenting, stackars Alicia, att du red på vägarna omkring Audley under de tre dagar de begge unge männen tillbragte i Essex; det var öfverflödigt att bära den vackra ridhatten och i följd af den besynnerligaste slump, alltid möta Robert och hans vän. De svarta lockarna (icke lika lady Audleys fjäderlika, utan tunga klasformiga massor) som föllo kring din fina hals, de röda och