Göteborgsposten – 5 februari 1863, sida 1

O — —.—— Z—Z3Zz— -— 2 och oberoende bibehålla medlet att omdan: sitt öde. Det är denna kris dagen efter et nederlag, under hvilken en nation, som ett ö gonblick sett sig nära att pånyttfödas, fallei ned från höjden at denna glänsande dröm och icke mera finner något, ej ens ett menskligt möjligt hopp. De svaga och rädda våga icke tillstå för sig sjelfva hvad de tänkt och underkasta sig i tystnad; de stolta draga sig tillbaka, uppresa sig mot ödet och vilja mången gång ej höra omtalas styrkans segrar, för att icke bli kränkta deraf. Det är endast manliga och fasta karakterer, som utan illusioner och modlöshet, utan att isolera sig och konspirera med blixten, säga till sig sjelfva: Vi måste åter gripa verket an; låtom oss på nytt börja från början! Och helt visst skulle allt börja på nytt för Polen; men under förhållanden mycket olika med dem, som existerat före revolutionen d. 29 november. Jag vet ej hvad som skulle händt, om kejsar Nicolaus, genom vapnen herre öfver upproret, gitvit exemplet af en furste, som af sig sjelf återvänder till en moderat och ädel politik, som erbjöd Europa upprättelsen af en aktad rätt och polackarne den af vördnad för deras olycka och den organisation, som kejsar Alexander I hade tillförsäkrat dem. Säkert är, att han aldrig tänkt ditåt; han ville hvarken ett Polen, med rätt, eller ett af fördrag legaliseradt Polen, eller ett återförsonadt Polen; han ville ha ett underkufvadt, ryskt och för alltid vanmäktigt Polen, systematiskt krossadt i hänsyn till sina lagar, seder, religion, intelligens, språk, tillochmed i afseende på sina klädedrägter, och här börjar en sorglig tidsafdelning, hvilken man skulle kunna kalla fångenskapens tid. Man har mycket ofta tecknat denna regime, och hvad som isynnerhet slagit med häpnad, är den oblidkeliga strängheten i en politik, som förflyttar tusentals polska familjer till det inre af Ryssland, i det den befolkar Siberien och kankasiska armeen. Det våldsamma i denna personliga förföljelse är likväl ännu ingenting, eller snarare det är blott den dramatiska och mest gripande delen i detta styrelsesätt. Mera slående eller mera karakteristisk är denna 25 år fortfarande ställning, hvari ett land befinner sig, som blifvit systematiskt upplöst på hvarje sätt i sin organism, som bragts derhän att hvarken kunna röra sig, eller sysselsätta sig med sina egna intressen, eller eftersträfva det enklaste moraliska eller materiela framåtskridande, eller skaffa sig undervisning, eller ens lära sitt eget språk, utan att misstänkas för stämplingar! Och hvems är felet? Det är kanske endast den mörka kropps, som afskär hvarje förbindelse mellan landet och kronan och hvilken markis Wielopolski kallar militärregeringen, men äfven den improduktiva regeringen. Improduktiv är len säkert äfven i afseende på sociala välgerningar; men den har på samma gång jemväl ramkallat vrede, hat, modlöshet, misstroende, lemoralisation och okunnighet, — en okunnignet så stor, att då man nyligen ville återuppätta universitetet och återställa studierna, man nåste reducera examen i de klassiska språcen till explkiation af de mest elementära böckerna, och det i ett land, der latinska pråket för mindre än ett sekel tillbaka var olitikens och diplomatiens språk. Ingen har måhända i klarare och mera mklagande färger upppdragit denna dystra afla, än markis Wielopolski sjelf i sin brochyr; hvilken, efter hvad man tror, till sitt irsprung endast varit en till nuvarande kejaren framlemnad berättelse, och deri författaen, såsom en verkligt konstitutionel teoretier, sannolikt äfven för att icke reta, gör en å fin skilnad mellan kronan och -militär-re-J