Göteborgsposten – 5 februari 1863, sida 1

gifter blandade af en slagtings hand, hastiga och våldsamma dråp genom stakar, huggna af någon ek, hvars blotta skugga lofvade fred. I det grefskap, hvarom jag skrifver, har man visat mig en äng, hvarest på en stilla sommarafton — en söndagsafton, en ung landtbrukare mördade en flicka, som hyste kärlek och förtroende till honom; och dock hade detta ställe, ehuru befläckadt af det grymma dådet, ett utseende af frid. Intet brott har någonsin begåtts i äthe seven Dials värsta nästen hvartill ej motstycken utöfvas midt i det ljufva landtliga lugn, som det oaktadt alltjemt väcker hos oss en halft vemodig längtan och som vi förknippa med ordet — fred. Det var halfmörkt när giggar, schäser, handkärror och landtbrukarnes klumpiga vagnar började rulla genom byns gata och under värdshusets fönster, och det var ännu mörkare när en öppen vagn med fyra hästar plötsligt körde fram till det vaggande skyltet. Det var sir Michaels barouche, som stannade så oförmodadt framför det lilla värdshuset. En af de främsta hästarnes seltyg hade kommit i olag, och en af de främste spannridarne steg af för att laga det. — Det är min onkel, ropade Robert Audley, när vagnen stannade, jag springer ned och talar med honom. Georg tände en ny cigarr, och i skygd af fönstergardinerna såg han ut på de resande. Alicia satt med ryggen vänd mot hästarne, och trota mörkret kunde han se att hon var en vacker brunett, men lady Audley befann sig på andra sidan af vagnen längst från värdshuset, och han kunde icke