Göteborgsposten – 5 februari 1863, sida 1

ratt kunna simma, under det vattnet räckte ho nom till halsen och depescherna måste bäras på hufvudet, han måste gömma sig för all: de spejande poliser, som genomströfvade Ga lizien och Ungern, han måste i smyg trängs: in i Wien och bana sig väg fram till Metternich utan att bli känd, — och han lyckades genom sin fasta och modiga beslutsamhet så väl, att den gamle hofoch statskansleren blef på en gång öfverraskad och intresserad af denna nästan romanriska odysse, utförd af en polsk diplomat, som undandrog sig wienerpolisens vaksamhet och helt plötsligt infann sig i hans kabinett, för att afhandla Polens angelägenheter. Furst Metternich, som ej velat se någon annan polsk utskickad, emottog grefve Andreas i största hemlighet, oftast om aftnarne. Han tyckte om depne unge gesandts klara och rättframma tal, som kände och vågade säga allt: han lyssnade till allt, ty Polens återupprättande har aldrig förskräckt Österrike, men han gjorde intet. I Wien sade man: Hör efter i London och Paris. I Paris sade man: hör efter i Wien och London. I London slutligen sade man mera grymt: Vi kunna ingenting göra. Det kom likväl en dag, då man nästan handlade i Wien. Det var tillfölje af de förtviflans scener, som nedblodade Warschau d. 5 aug. 1831. Hvems är felet: sade grefve Zamoyski lifligt till den gamle österrikiske ministern, som underrättade honom om dessa mordscener, kanske i tanke att förvirra honom; det är ni, som är ansvarig derför genom er liknöjdhet och oversamhet, ech detta blod skall åferfalla öfver edert hufvud! Denna öfvertygelsens lifliga öppenhjertighet upprörde prinsen, som genast öppnade ett slags underhandling, hvilken äfven delgass Rysslands ambassadör i Wien, hr Tatistchef, och grefve Zamoyski. Metternich erbjöd den nationala regeringen i Polen sin bemedling, under det hr Tatistchef lät öfvertala sig att skrifva till marskalk Paskievitch för att förmå honom inställa alla fientligheter, och det var grefve Zamoyski som sjelf afreste jemte en rysk legationssekreterare med dessa depescher. Det var ej mycket, men det var ändock något. Tyvärr, var det för sent; då de tvenne fredsmäklarne anlände, hade Warschau fallit för en sista kraftansträngning af de ryska vapnen, och marskalk Paskievitsh var icke vid lynne att lyssna till förslagen från Wien. Han lät föra grefven till sig, öfverhopade honom med vredgade utgjutelser, behandlade honom som fånge och rebell och hotade honom slutligen med att låta skjuta ned honom. Ri har ej rättighet dertill, svarade grefen, utan att låta skrämma sig. Ni har ej rättighet dertill! sällsamma ord, som måste mycket förvåna Pashievitch, men hvilket äfven helt och hållet målade den man, som i detta ögonblick uttalade dem, på samma sätt som markis Wielopolski afmålade sig i sin diplomatis bindande och mäktiga dialektik. Dessa ord förråder mannen, som tänker åberopa sin rätt, i det han deraf gör sig en sista värdighet inför segraren och instinktmessigt för en framtids skull påtager sig denna sköld midt under det mest förfärande nederlag. Denna revolution var i sjelfva verket alldeles slut och dess sista fördel var ett sent och onyttigt ord af Metternich. Det återstod nu i Polen endast en retad herre gentemot ett af kriget härjadt and, en besegrad och skingrad här, ett utnattadt och genom emigration splittradt samund, kortligen en nation, som för lång tid ej nera hade någon annan hjelpkälla än enstaka och hjeltemodiga ansträngningar, men tysta orotester. Det finnes en pröfning, som är okänd för In lyckliga folken eller åtminstone för dem, vilka i motgången med sitt inre lifs frihet