Göteborgsposten – 4 februari 1863, sida 1

——nnn —— A ut för det. Endast Gud vet hvilken inre förändring alstrats af hans gäckade förhoppningar. Gud vet hvilka öfverflödiga samvetsqval och sjelfförebråelser gnagt på Georgs redliga hjerta, när han låg vaken om nätterna och tänkte på den hustru han öfvergifvit för att jaga efter en förmögenhet, som hennes död hindrade henne från att dela med honom. En gång då de voro utrikes, vågade Robert Audley lyckönska honom till att ha återvunnit sitt goda lynne. Ilan bröt ut i ett bittert skratt. — Vet du Bob, sade han, att när några af våra kamrater blifvit sårade i Indien, kommo de hem med kulor i kroppen, som ej kunnat tagas ut. De talade icke derom, och de voro så hurtiga och muntra, och de sågo kanske så friska ut som du eller jag; men minsta väderskifte, obetydligaste förändring i atmosferen lät dem känna smärtan i deras sår lika mycket som de känt den på slagfältet. Också jag har mitt sår, Bob. Jag bär ännu kulan inom mig och jag skall bära den, tills jag ligger i min likkista. De resande äterkommo från S:t Petersburg om våren, och Georg slog sig åter ned i sin väns rum för att blott tid efter annan resa derifrån till Southampton och se om sin lille gosse. Han for alltid fullpackad med leksaker och namnam för barnets räkning, men det oaktadt blef lille Georg icke mycket förtrolig med sin pappa, och den unge mannen började tänka med ångest att äfven hans son var förlorad för honom. — Hvad kan jag göra? tänkte han. Om jag tar honom från sin morfar, krossar jag hans hjerta. Om jag låter honom bli qvar, skall han växa upp såsom en fremling för