Göteborgsposten – 4 februari 1863, sida 1

Bönderna äro -herrliga. såsom bekant. De höllo också på med andra hufvudtiteln. Så snart Mengel ville försöka få någonting igenom satte sig genast de andra deremot med en enighet som både förvånade och förargade Mengel, hvilken dutligen ville skrupensa upp kamraterna, men ingenting hjelpte. Hörlin från Kronobergs lön förklarade högt på sin småländska dialekt att han inte skulle bevilja en enda skilling till embetsmanna-solka, för di harat sllt så brau di kan önska sej. Carl Anders Larsson, med sin eloqventia corporis. behöfver ej säga mer än tre ord, så har han en hakring ikring sig och så äfven nu — det tjente till ingenting att de ståndsmedlemmer som sitta i utskottet förklarade sig, ingen ville ta någon reson. — När man kom till Statsutskottets utlåtande n:o 41, om en statspension åt frih. Ericson, uppträdde flere talare mot densammas beviljande till det af utskottet föreslagna belopp, som skulle vara ötver höfvan stort för vårt så fattiga land och en talare — jag minns dj om det var Östman eller Carl Anders Larsson — var naiv nog att förklara, det öfverste; Ericsons förtjenster voro så stora, att de ej kunde uppvägas med penningar, hvarmed han ville säga att man ej borde ge honom någon pension alls — just präktiga yttranden at detta samma bondestånd som så högtidligt genom deputation uppvaktade frih. Ericson för att tacka honom för de stora tjenster han gjort landet. För att öka det honetta, kommer härtill att anslaget gick igenom först efter votering, som uttöll med 48 ja mot 31 nej — en majoritet som är ganska knapp. Då några ståndets medlemmar fästade uppmärksamheten på det besynnerliga i att så många nu uppträdde emot frih. Ericsons pension, svarade tlera ifrigt: att de aldrig varit med om den der deputationen o. s. v. Det är ju ett ganska nobelt handlingssätt af våra hedervärda dannemän, man må föröfrigt ha hvilka äsigter som helst om pensionen. Det lönar icke mödan stort att nu komma och tala om stormen i tisdags, men några ord torde ni dock tillåfa-eaig säga om dan Jag var ej så lycklig att likt Aftonbladet få se spiran på Riddarholmstornet vagga hit och dit för vinden, ej heller att få se 300 stycken 100-åriga lindar i Drottningholms-parken brytas af som strykstickor af denna stormmakt, men blef i stället vittne till andra underbara saker. Sedan våra damer på s. m. kommit underfund med, att de ej på anständigt vis kunde visa sig ute på gatorna, voro våra mest besökte gator vid middagstiden totalt renonce på fruntimmer, en och annan jungfru undantagen — de voro liksom bortblåsta, så att endast vi karlspersoner syntes streta med all vår förmåga mot den lede frestaren på våra ben. Jag ber er ej sätta tro till i omlopp satta historier om att diverse saker hörande till fruntimmernas toiletter flögo som agnar i luften och upptångades af herrar som hade styrka att med blott ena handen hålla sin hatt qvar på hufvudet. eller att stora kardor af afblåst hår rullade omkring på Riddarhustorget — men ber er deremot tro på sanningen af följande fasansfulla tilldragelse hvartill er korrespondent var vittne i tisdags på f. m. Kungsbackens omnibus kom rullande i vanlig lunk på Norrbro och stannade vid atvikningen åt Mynttorget — en passagerare skulle ur. Den lilla omnibuspojken öppnade med svarighet dörren och ett fruntimmer, som förmodligen skulle gå genväg genom Slottet, steg ur. Men pojken orkade ej hålla dörren öppen längre, utan den slogs med fart igen just som fruntimret skulle stiga ned från sista vagnsteget. Omnibushästarne, som äro vana att sätta sig i gång så snart dörren slås igen, gjorde så nu också, men en del af da