Göteborgsposten – 3 februari 1863, sida 1

sin morfar och grafde i sanden med en träspade. Sorgsloret kring gubbens dåliga hatt, och barnets lilla tarfliga rock gjorde ett smärtsamt intryck på Georg. Hvart han gick skulle han då se sitt lifs stora sorg bekräftad. Hans hustru var död. — Mr Maldon, sade han i det han närmade sig sin svärfar. Gubben såg upp och reste sig från snäckorna med en ceremoniös bugning i det han tappade tidningen. Hans ljusa hår var gråsprängåt; han hade tunn krokig näsa, blå fuktiga ögon och en mun som uttryckte obeslutsamhet. Hans dåliga kläder hade en viss sprättaktig anstrykning; en lornjett dinglade öfver hans hopknäppta väst, och han höll en käpp i handen, som dock ej var handskbeklädd. — Är det möjligt? ropade Georg, känner ni icke igen mig ? Mr Maldon spratt till och rodnade häftigt; det låg beetortning i hans utseende när han igenkände Georg. — Jag kände icke igen dig, sade han, jag kände icke igen dig i början, käre Georg, skägget gör dig så olik. Tycker ni icke att skägget gjort honom olik sig, sir, tilllade han, i det han vände sig till Robert. — Gud i himlen! utropade Georg Talboys, helsar ni mig välkommen på detta sätt. Jag kommer till England för att få veta att min hustru dött några dar, innan jag steg i land, och ni börjar pladdra om mitt skägg — ni hennes farl — Det är szannt, mumlade gubben i det han torkade