Göteborgsposten – 3 februari 1863, sida 1

rsom nu förskräcker oss, det är Frankrike; v vilja icke försvaga Ryssland, som vi en dag kunna behöfva emot Frankrike. J ären Frankrikes allierade; kommen så snart som möjligt öfverens med kejsar Nicolaus. Det var dessa svårigheter som markis Wielopolski, den förste af de polska utskickade, hade att kämpå emot, och om han än ej lyckades, om han än icke hade med de engelska ministrarne annat än några enskilda möten, hvilka icke tillfredsställde hans stolthet som adelsman eller ombud för en natienal regering, kämpade han likväl med alla de ressurser, som tillhöra ett med Europas ställning förtroget och för alla grannlåter främmande snille. Han redogjorde för sitt uppdrag i ett nära nog okändt memorandum till lord Palmerston, hvilket är, sanningen att säga, en märklig inledning till det system, som han följer ännu i dag tretio år derefter. Detta memorandum af markis Wielopolski till lord Palmerston var ett verk af stor politisk klokhet, den mest slående bevisning af de faror som uppstått för kontinenten genom delningarne och den ryska öfvermakten, af nödvändigheten att återupprätta Polen, ej allenast ur rättens, utan äfven ur alla eurepeiska synpunkter. Med ett ord, det var den polska frågan sedd under alla dess facer i heladess vidd, i dess ställning till den öfriga verlden och praktiskt löst genom ett kollektivt uppträdande, som skulle till en början hejda blodsutgjutelsen, för att derefter åstadkomma en ny ordning. Ryssland! det skall utan tvifvel kosta på dess stolthet; men det skall gifva vika inför ett bestämdt uttalande, det skall återtaga sin naturliga roll; det skall börja söka sin storhet i inre förbättringar och i en lugn, framåtskridande utveckling af sina inre hjelpkällor, i stället för att söka den i inkräktningarne och eröfringarne. Osterrike! det hade aldrig varit verkligt emot att bidraga till återupprättelsen af en orättvisa, som alltid tyngde på detsamma, genom att gifva det ett farligt grannskap med Ryssland, och man misströstade dessutom icke om att kunna öfvertala det genom lockelsen af en krona för en erkehertig. Preussen skulle kanske i början göra motstånd; men hvem inser icke att Preussen skulle, sedan Österrike inträdt i en europeisk allians för Polens återställande och Ryssland nödgats vika inför uttalandet af en allmän vilja, i sin ordning drifvas att underkasta sig? Hvad hafva dessutom Osterrike och Preussen vunnit på delningen? De hafva endast blifvit lättare att såra, de hafva till sig anslutit en ständig fiende, undersåter hvilka bli naturliga bundsförvandter till hvarje ny fiende emot dessa stater, och hvilka man ej ens kan påstå handla orätt genom ett sådant handlingssätt. Osterrike och Preussen skola vinna mera verklig styrka genom den högaktning som skulle visas dem på grund af en dylik rättvis och lysande handling. Denna händelse skulle gifva dem en helt annan hållning i nationernas ögon. Man skulle i dem ej längre se frihetens ständiga fiender. . . — Men, sade man, faran ligger hos Frankrike med dess krigiska planer, med dess håg att öfversvämma Europa, och här analyserade markis Wielopolski med underbar skarpsinnighet och i snabba drag Frankrikes ställning samt partiernas rörelsekrafter. Det mäktigaste skälet, som manar Frankrike till krig, sade han, är hatet till den hel. alliansen, och genom Polens återställande skulle detta skäl till klagan försvinna. Ryssland sålunda inskränkt inom sina gränser och upphörande att vara en hotelse, Österrike och Preussen återgifna åt en friare och naturligare hållning, Frankrike afväpnadt och tillfredsställdt, en ung och kraftig nation återuppväxande i norden och bibehållande