Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 1

lens ande har städse visat sig öfverallt, der det finnes en polack, i Siberien, i Kaukasien, i landsflykten såväl som vid hemmets härd, afstängd från hvarje främmande inflytande. Deraf härleder sig denna märkvärdiga situation, i hvilken, under ett mod konst skapadt välde, ett samfund befinner sig, som förblivit: sig sjelft, som närer sig af sin egen kropp, som endast genom ett blödande sår står i samband med det officiela samfundet, som icke låter inverka på sig i afseende på sina seder eller sin traditionela anda, som har sina partier, sina faktioner om man så vill, hvilket äfven är sista tecken till autonomi, men som bevarar en hemlig och okuflig enhet tillochmed i sin sönderstyckning och sitt beroende. Mickiewicz berättar att, då man började röra på sig i Polen, i det egentliga fädernesdet, alla de öfver hela verlden spridda polackarne, fastän de icke visste om hvad som tilldrog sig i deras land, oaktadt atståndet kände en elektrisk stöt och stodo upprätta. Vid tiden för konfederationen i Bar, vågade Beniowski, en af de främsta i landsflyktens tradition, resa sig långt bort i Kamtschatka och kämpade under en hel vinter mot det ryska väldet. Under Kosciuskos krig mångdubblades resningsförsöken bland de öfver Rysslands aflägsnaste trakter kringspridda polackarne. Detta synliga tecken at den sortlefvande enheten har alls ingenting gemensamt med hvad historien eller etnografien lärer: detta tecken är den sorgdrägt som nu bäres öfverallt i Polen, i Posen såväl som i Galizien, i konungariket liksom i Lithauen och Podolien. Det finnes i Ryssland ätven något annat, som karakteriserar allt hvad som är polsk jord, och det är belägringstillståndet. Dessa tvenne saker, sorgdrägten och belägringstillståndet, äro i skötet af tvenne välden liksom det dystra signalementet af ett Polen, som säkerligen intet fördrag förutsett. Deraf också detta passionerade och dramatiska i ett så organiseradt samfund, som är nödgadt att oupphörligt försvara sig, att under alla former försäkra sig om inspirationen eller uppoffringen, att ersätta allt med sin inre lisskraft och individuela energi, hos en nation utan erkändt oberoende, men alltid lefvande genom de män som följa på hvarandra, politici, soldater eller skriftställare, ifrån ledarne af konfederationen i Bar till den redlige och populäre Kosciusko, till den store emigranten furst Adam Czartoryski, hvilken vetat höja landsflykten till en värdighet, en offentlig mission. Detta slags frivilliga nationalrepresentation finnes öfverallt, försökande alla kombinationer utan att lyckas och utan att låta hejda sig, från tid till tid åter uppståndande, och detär på det sättet som den nuvarande rörelsen, hvilken sjelf anknyter sig till så många andra rörelser, som länge förberedts, som haft sina hemliga och verkställande arbetare likasom sina ljudeligt sjungande förelöpare i skaldekonsten, personifierat sig i dessa tvenne män, — grefve Andreas Zamoyski och markis Wielopolski, — med så olika karakter, fastän utgångna från samma stam och förda af samma händelser: den ene blifven ett folks talande medvetande, representant i ordets hela bemärkelse för känslan af det rätta och idkande uppriktighetens politik; den andre, en kraftig och stolt ande, af modlöshet eller hat kastad i armarne på den förtviflade teorien om en gåtfull panslavism, finnande behag uti den eremitlika ensamhet, som åtföljer en roll, i hvilken han har alla svårigheter att öfvervinna, all vrede och alla misstankar att bekämpa, retande polackarne utan att upphöra vara polack, antagande skenet af medbrottslighet med Ryssland, men åter höjande sig genom sin stolta hållning, genom sina fria uttalanden och passioner, och ännu i dag sägande i en flyg