Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 1

lig underrättelse som möjligt rörande henne, satt han stel, blek och vanmäktig, stirrande själlöst på sin väns ansigte, hvarpå bestortningen var målad. Slaget hade varit så plotsligt att det döfvat hans sinnen. I sitt besynnerliga och förvirrade sinnestillstånd började han undra hvad som händt och hvarföre denna rad i Times gjort ett så rysligt intryck på honom. Småningom utplånades äfven detta dunkla medvetande af hans olycka ur hans minne och det efterträddes af ett plågsamt medvetande af de yttre ting, som omgafvo honom. Det varma Augustisolskenet, de dammiga fönsterrutorna, de fula målade fönsterluckorna, en rad flugsmutsade affischer, som voro klistrade på väggen, den tomma kam;nen, en gammal skallig man, som satt och nickade öfver Morning Advetirser, den kippskodde uppassaren, som sammanvek en skrynklig bordduk, och Robert Audleys vackra ansigte, som betraktade honom med medlidsam oro — allt detta märkte ban. Han märkte att dessa föremål antogo gigantiska proportioner och derefter det ena efter det andra, sammansmälte till svarta fläckar, som simmade framför hans ögon. Det var som om ett halft dussin ångmaskiner larmat för hans öron, och han erfor intet vidare undantagandes att något eller någonting föll tungt på golfvet. Han slog upp ögonen i skymningen i ett svalt rum der tystnaden blott afbröts genom det matta ljudet af aflägsna vagnshjul. Han såg omkring sig med förvåning men med half likgiltighet. Hans gamle vän Robert Andley satt bredvid honom och rökte, Georg låg på en låg jernsäng midt emot