Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 1

och kanske för första gången i historien kan man under ett sekel följa konvulsionernas spår en handling, som ingen vågat förlåta, hvilken mer än en gång ogillats af sjelfva arftagarne efter dem, som utfört denna handling, hvilken man inregistrerat bland fördragen under ursäkter och med en rodnad i ansigtet, hvilken visserligen ännu bestårälgenom girighe tens och de medbrottsliga intressenas grymma logik, men mot hvilken dock reser sig en oföränderlig tradition af. motstånd och protester. Huru då inför det upprörda och tveksamma Europa lösa detta alltid omtvistade problem mellan ett välde, lika litet säkert om sin rätt som det är om sin varaktighet, och en nation, hvars oförderfvade lifskraft trotsar alla pröfningar? Huru skall man lyckas göra Polen lugnt? Om det endast vore frågan om ögonblickets materiela lugn, vore den snart utredd, styrkans makt är der, och polackarne skulle gå till striden med samma känslor som till aträttsplatsen; men huru skall man kunna åstadkomma denna andra fred, som endast uppnås genom moraliska och politiska medel? skall det ske genom någon handling af klok och frisinnt rättvisa, som åter gifver framtid åt en väntande nation? skall det ske genom en skickligare politik, som söker försona segrarne och de besegrade under ett systematiskt iakttaget och bindande fördrag? Det är detta som agiterats och ännu agiteras uti allt hvad som sedan två år tillbaka tilldrager sig i Warschau, i denna rörelse af menniskor och ting som liksom med en blixt kastat ljus öfver ett brusande och passioneradt samfund, hvilket, efter att ha haft en tid af yttre glans, tyckes återinträda i den dolda och mödosamma kampen, och hvilket tyckes personifiera sig i — den undangömda landsflykten, i den populäraste at alla lefvande polacker, grefve Andreas Zamoyski, — och i den högdragne polacken, markis Wielopolskis ministeriela allmakt, under ledning af en storfurste i Warschau, representerande den kejserliga tanken; — tvenne män, sanningen att säga mer än tvenne män, tvenne ider, tvenne politiska schemata, som parallelt upprulla sig i dessa nya rörelser, tvenne öfverlägsna typer af det nationela lifvet i hvad det har enkelt, fast, och i en af dessa sorgliga motsägelser, hvarifrån de häftiga personligheterna ofta framstörta med vapen i hand. Allt sammankedjar sig och upplyses af ett inre ljus i denna historia om ett sekel, som leder till de nu timande händelserna, i hvilka framstår ett outplånligt drag. Intet land i verlden har kanske mera saknat en stark politisk institution än Polen i dess dramatiska tillvaro, och det var derigenom som det fann sig försvarslöst den dag, då en trehöfdad fiende ryckte fram emot det. Då hade det icke något annat att sätta emot inkräktningarne, än sitt hjeltemods konvulsiviska yttringar och den för sena eller för tidiga tanken på en med våld afbruten inre reform. Intet land har varit rikare på denna lifskraft som yttrar sig i lokal individuel energi, ett mångdubbelt och okufligt motstånd, och ingenting förklarar bättre, huru Polen varit så lätt att öfverraska, men så svårt att underkufva, och huru det ännu kan lefva, efter att fem eller sex gånger ha blifvit deladt och sönderbrutet, efter att år 1794 ha blifvit besegradt genom vapnen, år 1831 öfverlemnadt åt den grofva tyska assimileringen i Posen, massakreradt i Galizien och sönderkrossadt i det af fördragen s. k. konungariket. Detta kommer sig deraf, att det i behofvets stund saknade den försvarskraft, som finnes uti en fast institution, hvilken koncentrerar den nationala styrkan; men lifssaften är qvar, den har spridt sig, så att säga, fröat sig, och Po