Göteborgsposten – 31 januari 1863, sida 1

rande stjernor, hvilka plötsligen föllo från sit 3 fäste. Lullullet spridde sig åt alla håll, men hvart? En hvar ville gerna, af lätt naturliga skäl, veta detta, men telegraftrådarne voro ju afslitna. Hvad var att göra? Jo, att med orofullt och förhoppningsfallt klappande hjerta afbida den stund, då den officiela tidningen skulle redogöra för det meteorologiska fenomenet och angifva den riktning, som hvarje fallande stjerna tagit. Trots motvinden hade dock en liten stjerngrupp, bestående af en dubbelstjerna och 8 enkla stjernor, banat sig väg till Göteborgs och Bohusläns horisont. Att varma servietter voro tillagade för mottagande af ännu flera, torde vara säkert, och enda trösten för dessa väntande torde vara Jacob Ärligs bondlugna reflexion: Bättre lycka nästa gång ! Med stjernorna fördes man dock ur tankegången (sådana förvilla så lätt!); det var den kraftansträngning, som vintern visade vid hopkokandet af sista starka stormen och snöfallet derefter, som framkallat krönikeskrifvarens förmodan, att gubben på allvar hädanefter ämnar blifva bister. A propos afslitna telegraftrådar, så inträffar för närvarande den säkerligen ganska sällsynta händelsen, att telegrammer, för vinnande af hastig befsordran afgå härifrån pr bantåg till Stockholm. Det lärer vara statstelegrammer till Utrikes kabinettet, hvilka i anseende till den afbrutna direkta telegrafförbindelsen mellan utlandet och hufvudstaden, telegraferas hit från Helsingborg och härifrån besordras med snälltåg till sin destination. Det är att hoppas, att deras fördröjda ankomst icke varit af menliga följder för balansen i Europa. Det var en gång en djupsinnigt spekulerande man, som förargade sig högeligen öfver att månen ej skulle lysa under de mörkaste nätterna, då han just som bäst behöfdes. Ungefär samma räsonemang kommer man till, om man en morgon skall söka sig väg ned till banhallen, för att afgå med tåget, eller om man, trött efter ansträngningarne vid en af de nu så lätt återkommande eldsvådorna, trefvar mot hemmet tidigt en morgonstund. Den, som ej i verkligheten gjort en sådan promenad genom det upplysta Göteborg, skall aldrig kunna göra sig en föreställning om densammas sörtretligheter och obehag. Att det är mörkt, som i en säck, är upphofvet till allt det onda. Man ser ej en handsbredd ifrån, man kan ej urskilja hus eller lurande hamnkanaler. Får man fatt i en vägg, släpper mau icke gerna denna ledtråd och trefvar sig så godt man kan framåt efter denna. Plötsligt liggar man der dock, tack vare dessa framspringande onaturliga trappor eller en illa tilltäppt källarnedgång. Än ramlar man öfver tunnor och fat, än blir man spetsad på utstående jern, ämnade att helt idylliskt och patriarkaliskt uppbära brandstegar, och då man som bäst går och harmas kör man hufvudet mot en lyktpåle. Det fattades blott detta! Då ingen gas är tänd, så skola i stället lyktpålarne stå i vägen på sjelfva trottoiren. Försåtligast är dock vägen vid sidorna af stora hamnkanalen från bron vid Stora bommen och uppåt; ty här förekomma inga länkar mellan stenpålarne, utan det första oförsigtiga lede. för en bums i kanalen. Sedan man kl. 12 på natten släckt hvarannan gaslåga, är man dock nog generös att låta de öfriga brinna till kl. 4 på morgonen; men då skynda gasverkets heliofober att framtrolla detta egyptiska mörker, i hvilket man gör de ofvannämnda promenaderna. För alla de resande, hvilka skola afgå med morgonens bantåg, skall det naturligtvis synas besynnerligt, att det rika Göteborg är så knussligt i afseende på upplysningen, och deras sista minne från vår stad blir sannerligen ej det ljusaste. Under den