Göteborgsposten – 30 januari 1863, sida 1

dock alg hon alltid sin ut. Hon betalar mig mer för att jag är hennes kammarjungfru än hon då fick af mr Dawson. Jag har minsann sett henne komma ur dagliga rummet med några guldmynt och litet silfverslantar i sin hand som bon fått af doktorn i lön för qvartalet. Och se nu bara på henne. — Tänk inte på henne! sade Lukas, utan sörj för dig sjelf, Phoebe; något annat angår dig inte. Hvad säger du om ett värdshus för dig och mig. Man kan förtjena vackert med pengar på ett värdshus. Flickan satt tyst med ansigtet vändt från sin fästman. Hennes händer hängde vårdslöst på hennes knä, och hennes matta grå ögon voro fästade på den sista låga purpurstrimman som bortdog bakom trädstammarne. pu borde se rummen i slottet, Lukas, sade hon. Utantill ser det rätt förfallet ut, men du skulle bara se myladys rum. De äro fulla af taflor och förgyllningar och stora speglar, som räcka från golfvet till taket. Der äro också målade tak, som kostat hundradetals pund, som hushållerskan berättat mig. Och allt är inredt för henne. — Hon har haft tur, mumlade Lukas med däsig likgiltighet. — Du skulle bara ba sett henne, när hon var utomlands och alltid omgafs af en svärm herrar. Sir Michael var icke svartsjuk på dem, han var bara stolt öfver att hon var så firad. Du, skulle ba hört henne skratta och tala med dem, hur bon vände tillbaka alla deras komplimanger och artigheter, alldeles som hon blifvit öfverhöljd med rosor. Hon