Göteborgsposten – 27 januari 1863, sida 1

— Nej, Lucy; stig upp! ropade han häftigt, icke här, cko här. — Jo, här vill jag knäböja, sade hon med en röst, vilken den besynnerliga rörelse, som beherrskade benne, gjorde gäll och genomträngande — icke högljudd men öfvernaturiigt klar — här och icke annorstädes! IIvad ni är god! — hvad ni är bögsinnad och ädel. Jag älska er! Det finnes qvinnor som äro hundrade gånger så goda och vackra som jag, som skulle kunna älska er ömt, men ni begär för mycket af mig. Besinna blott hvad mitt föregående lif bar varit, besinna blott det! Från min tidigaste barndom har jag aldrig sett annat än fattigdom. Min fader var en gentleman; han var talangfull, snillrik, ädelsinnad och vacker — men fattig. Min mor — men jag vill ej tala om henne. Fattiglom, idel fattigdom, pröfningar, bryderier, förödmjukelser, försakelser. Ni begriper icke detta, ni, som tillhör dem hvilkas lif är blott lugn och beqvämligbet — ni kan icke föreställa er hvad sådana som vi måste uthärda. Begär derföre icke för mycket af mig. Jag kan ej vara oegennyttig. Jag kan ej vara blind för de fördelar en sådan förbindelse erbjuder. Jag kan icke; det är mig omöjligt. Utom hennes sinnesrörelse och passionerade häftighet låg i hennes väsende ett visst något, som fyllde baroneten med obestämd oro. Hon låg ännu på golfvet vid hans fötter, snarare framåtböjd än knäböjande i sin hvita tunna klädning med de ljusa lockarne böljande öfver skuldrorna och de stora blå ögonen glänsande i balfmörkret samt i handen kramande det svarta band som hon bar om halsen, liksom om det hållit på att strypa henne.