Göteborgsposten – 27 januari 1863, sida 1

skurkar och belönar förtjensten, visar oss både kärlekens lustgårdar och hans Nifelhem, blottar liksom med en knifsskåra menniskohjertats innersta fibrer eller de mest undangömda vrårna i tankens verkstad. Tydligt är, att mången lärdom sålunda skall kunna uttalas från Thalias scen och sedan gro i åhörarens inre, hvilket den på detta sätt förädlar genom idealiseringens polerstäl. Teatern är således ei blot til Lyst; för att kunna uppfylla sin bestämmelse, måste den lika mycket atses för lifvets allvar. Endast så kan den verkligen omfatta hela massan af en stads innevånare och fyllas från golfvet lill hyllan. Att detta mål äfven är Göteborgs nya teaters, det veta vi; men hittills har den ej kunnat annat än tillfälligtvis sträfva derför, och till följe deraf har beklagligtvis den stora massan redan vändts mycket ifrån, i stället för till teatern, så att denna ej blifvit hvad den borde ha blifvit, vår verkliga stolthet, en kär tillflyktsort, der vi efter dagens verldsliga bestyr kunna få hvila i en antingen högre konstnjutning eller lockas till ett homeriskt skratt. Vi befara, med all aktning för det sällskap som nu ger operor derstädes, att man mycket går till teatern, derföre att ingen annan förströelse finnes: man vet ej, hvar man skall göra af de långa aftnarne. Att endast operor gifvas under en hel säsong i en ej folkrikare stad än Göteborg, är väl något enformigt och i längden tröttande -— deremot är den dramatiska konsten af så stor omfattning och så tillgänglig för alla, att en god dramatisk teater här under säsongen med säkerhet kan räkna på att erhålla publik. Men Göteborgs teater står dess egare dyrt, hvarföre dagkostnaderna måste vara proportionaliter höga, ehuru naturligtvis en ansenlig jemkning bör kunna ega rum äfven i detta hänseende. För att kunna uppehålla sig sjelfva och betala de höga omkostnaderna, måste de besökande sällskaperna ha talrikt besatt salong för hvarje atton de spela. Men man kan väl icke gerna vilja tvinga den allmänhet, som ännu hyser någon pietet för det sköna, att gå till teatern och se t. ex. herr Michals sällskap spela Hamlet eller någonting dylikt? Det är derföre nödvändigt, att det teatersällskap, som skall kunna hädanefter slå sig igenom härstädes, måste vara särdeles godt — och huru få ett sådant? Jo: Göteborg måste skafja sig en stående teater ; det blir oeftergifligt, såframt man icke vill, att vårt herrliga teaterhus slutligen skall stå tomt, en lefvande ironi öfver samhällets konstkärlek, eller att allt det förädlande, det goda och sköna som den dramatiska konsten kan gifva, skall hädanefter saknas oss, Och ett lämpligt tilltälle, ett tillfälle som gannolikt ej så snart skall åter inträffa, att komma i besittning af ett erforderligt antal skickliga, routinerade skådespelare och skådespelerskor, har nu yppat sig genom Mindre teaterns upplösning. Sannerligen, man bör ej tveka eller dröja med att tillegna sig hvad som sålunda erbjudes, isynnerhet som en möjligen behöflig förstärkning jemväl kan fås från den snart i upplösning varande teatern i Helsingfors. Men för ett dylikt stående teatersällskap äro måhända till en början garantier nödiga, för att kunna åstadkomma en behöflig uppsättning i kostymer, attributer, bibliotek, musik c. Man kan ej gerna begära att den nuvarande teaterdirektionen skall kunna lemna dylik garanti, men den bör deremot inbjuda den stora allmänheten till en teckning härför, hvilken kan betrygga teaterns bestånd, utan förlust för medlemmarne af teatersallskapet, för till en början en tid af, skulle vi vilja föreslå, 3 år — kortare tid kan rimligtvis ej begåras. Om en hvar efter råd och lägenhet