Göteborgsposten – 27 januari 1863, sida 1

Z—-— —— — — — nar all den tillfredsställelse och njutning, man väntat sig. Ileiber9 har i ett al sina mest bekanta stycken ypperligt och gisslande satiriskt skildrat harmonien inom det lägre, materiela lifvet. En afliden hedersman, som alltid gjorde hvar man rätt, ej hade några skulder och i liktalet prisats som en utmärkt medborgare, mönstret för en samhållsmedlein, kommer det oaktadt till — helvetet. Domen synes vara hård, men det är dock ej så farligt. Här är nemligen icke fråga om eld och svafvel, utan endast om ett fortsättande i evighet af det lugna och trefliga lif, som den aflidne, nyttans man, fört här på jorden, omvexlande mellan disken, kontoret, bladet? och toddyglaset. Han finner sig också helt nöjd. Han skall ju draga evig nytta af sitt lif på jorden. Han får fortsätta just det lif, han sjelf valt. Allt är godt och skönt; men evigheten är lång — och gäspning kan i längden icke undvikas. Lyckligtvis har han redan på jorden vant sig vid denna sysselsättning, så att något egentligt straff är den just icke: Men medgifvas måste likväl, att fullt skönt, fullkomligt harmoniskt måtte dock icke det lif vara, som måste fyllas med gäspning. Hvad betydelse har då denna? Att något saknas. Hvad gjorde den aflidne i lifvet, för att söka detta saknade? Intet; han bara — gäspade; just derföre fann han ej hvad han saknade och får i evighet fortsätta sin gäspning. Detta är dens straff, som blott i det abstrakt nyttiga finner lifvets sanning och behag; som ej vill tänka sig att lifvet har ännu vida skönare sidor att bjuda på. Men någon gång, om än endast just då han skall till att gäspa, träffas han af saknaden. År han icke alldeles försänkt i det materiela välmåendet, skall han, liksom Paulus på vägen till Damascus träffades af Guds röst, finna en ljusglimt slå sig i ögonen, hvilken visar honom in på ett annat område, ett andens renare lif, der det skönas konkreta gestalter röra sig i en ögat fängslande och tanken renande harmonisk omvexling. Han skall först känna sina ögon smekas af det ytligt sköna, men så småningom skall han förmå tränga än djupare in och kasta sin tankes lod i skönhetsidåernas rena, kristallklara källa. Att han sedan icke mera skall gäspa af ledsnad, af enformighet, derom kan han vara öfvertygad. Lifvet har nu för honom fått ett helt annat utseende, dess njutningar äro ej längre endast tillfredsställandet af kroppens djuriska, själen döfvande passioner; de äro vida ädlare och sjelfva deras tillfredsställande är för honom förädlande. Detta är konstens lyckliga egenskap, detta är det skönas inneboende, herrliga förmåga. Bland konstens olika grenar gäller den dramatiska konsten såsom den högsta fulländningen. Ingenstädes ingriper heller konsten så verksamt i det allmänna lifvet, som i dramat; och det är helt naturligt, då dramats väsende just är, att göra det allmänna lifvets eget innehåll, idealiseradt, åskådligt för menniskan. Alltedan den store, den störste dramatiske skaldens, Shakspearees tid har också hågen för den dramatiska konsten, för teatern, varit i jemnt stigande. Länge försummad här i vårt land, lyckades den dock småningom efter hand skaffa sig allt flere gynnare och anhängare; och man har derföre redt eller reder Thalia — som man förut så ofta med förnäm vårdslöshet inqvarterade i första, lediga lada, hvilken måhända ej kunde förvara markens kornax, men dock ansågs vara god nog för dramatikens guldkorn — bättre boningar samt ser till henne på bästa sätt. Hon har ock rättighet att fordra ett sådant bemötande, ty visserligen är hennes rike inskränkt till några få bräder, men på dessa bräder skapar hon med fantasiens trollspö berg och dalar, skogar och slätter, tilloch afsätter konungar, aflarvar