Göteborgsposten – 26 januari 1863, sida 1

ket hög, och ni blefve i tillfälle a t göra mycket godt. Men, som jag redan sagt, ni får låta er egen känsla bestämma ert handlings-att. Endast en sak måste jag säga er, och det är att om sir Michaels uppmärksamhet icke gjort något intryck på er, det näppeligen är rätt att uppmuntra honom, — Ilans uppmärksamhet — uppmuntra honom! mumlade Lucy liksom förvirrad af dessa ord. Gör mig den tjensten, mrs Dawson, och tala icke med mig nu derom. Jag hade ingen aning derom. Det var det sista, som kunde falla mig in! Ilon stödde sina armar på tasleställningen, och dolde sitt hufvudl i sina händer. Under några minuter tycktes hon vara försjunken i djupa tankar. IIon bar ett smalt svart band omkring sin hand; huruvida ett lås, ett kors eller ett miniatyrporträtt var fästadt dervid kunde ingen veta, ty hon bar klenoden alltid under sin klädning. En eller tvenne gånger, då hon satt der fördjupad i tankar tog hon en af sina händer från ansigtet och ryckte oroligt i bandet och gned det fram och tillbaka mellan sina fingrar med en halft vredgad åtbörd. . — Jag tror att några menniskor äro födda till olycka, sade hon slutligen, det vore en alltför stor lycka för mig att bli Lady Audley. Hon sade detta med så mycken bitterhet i rösten att läkarens hustru betraktade henne med förvåning. (Forts.)