Göteborgsposten – 26 januari 1863, sida 1

Regering och Folk, samt lagarnas hägn, betryggadt genom Konungens valspråk: Land skall med lag byggas; utom landet vänskapligt förhållande till alla makter och det stigande anseende, som Sverige är lyckligt nog att åtnjuta under E. K. M:ts spira. En sådan tidpunkt egnar sig företrädesvis till genomförande af stora sambällsförbättringar, dem försigtigheten bjuder att icke uppskjuta till en oviss framtid, då händelser kunna inträffa, som försvåra verkställigheten af reformen eller för någon tid afleda uppmärksamheten från densamma. Allernådigste Konung! Borgareständet vågar yttra den förhoppning, att det slutliga resultatet af E. K. M:ts nådiga förslag skall motsvara E. K. M:ts högsinnade afsigter. Och när en dag Svenska medborgare veta sig berättigade att utan skillnad till stånd eller klasser deltaga i det allmännas angelägenheter; då skall deraf alstras en allmän anda med endrägtigt sträfvande för nationens moraliska och politiska utveckling: — då är åt ett älskadt Fådernesland beredd en tryggad statsförfattning och lyckosam framtid och åt E. K. M:t sjelf i Sveriges häfder ett ärorikt och vålsignadt namn. Bondeståndets talman yttrade: Stormägtigste, Allernådigste Konung! ti folkens, likasom uti den enskildes lif förekomma understundom skiften, då det förflutnas minnen vika för känslan af det närvarandes djupa betydelse och de löften, det innebär om en ljusare, en bättre framtid. Till ett sådant skifte uti sin på så många vexlingar rika utvecklingshistoria har det Svenska folket hunnit genom det förslag till nation. lrepresentationens ombildning, Eders Kongl. Maj:t behagat till Rikets nu församlade Ständer afgifva. Då vi, Svenska allmogeus härvarande ombnd, manade af samma öfvertygelse, som i denna fråga föranledde de folkvalda ståndens vid slutet af föregående riksdagen afgifna underdåniga framställningar, vågade vid början af detta riksmöte inför Eders Kongl. Maj:t tolka våra förhoppningar och önskningar, att Eders Kongl. Maj:t måtte åt denna, framför hvarje annan nödiga samhällsreform, egna sin kraftiga medverkan, visste vi, att vi talade till en konung, som med känsla för regentkallets höga pligter, förenade det mod, som fordras för att bryta med gamla fördomar och sjelf ställa sig i spetsen tör befordrande af sitt folks ayrbaraste angelägenhet; och vi visste till ka, att Eders Kongl. Maj:t i sina ädla syften understöddes af rådg tvare, hvilka, med den riktiga uppfattningen af den närvarande tidens kraf, icke skydde striden för det rätta och sanna, äfven om denna strid icke hade segern till följd. För det sätt, hvarpå Eders Kongl. Maj:t gått dessa våra förhoppningar och önskningar till mötes, är det oss en dybar pligt, att nu hembära Eders Kongl. Maj:t vår undersatliga, vår af hjertats innersta djup gående tarksamhet. Vi se uti detta förslag gryningen till en framtid af lycka och ära för vårt sädernesland, af enighet och styrka för de förenade brödrafolken och af en närmare och fastare anslutning till det folk, som, I.ka med dem kan komma att vädja till stamtörvandtskapens band och ömsesidiga förbindelser, för att värna Nordens oberoende och frihet. Genom antagande af detta förslag skall Svenska folket först lära känna sig såsom en enhet, och då folkets representanter efter den nya Riksdagsordningen komma till riksdagen, skola de dit medföra det medborgerliga sinne, som har det helas väl till sitt främsta ögonmärke. Adelsman och Prest, Borgare och Bonde skola då, oberoende af ståndsfördomar och frie från tanken att företrädesvis bevaka särskilda stånds eller yrkens rättigheter och fördelar, samlas i broderlig förening att rådpläga om ett älskadt fäderneslands angelägenheter. Så väl derigenom, som genom erkännande af en allt för länge uteblifven rättighet åt hittills orepresenterade medborgare, skall samfundsandan höjas och stärkas; och genom Statsmakternas ömsesidiga och tätare beröring och samverkan, skall Svenska folket, lifvadt af ett hjerta och en själ, åter efter vexlande öden uti de fria nationernas råd intaga den plats, som fordom tillerkändes det genom krigens rätt, men med uppoffring af landets inre styrka. Redan länge, om äfven mer eller mindre klart, men år efter år i ständigt vidgade kretsar, har Svenska folket känt behofvet utaf en förändring uti sättet för utöfvandet af sin lagstiftningsoch beskattningsrätt. Mer än en gång har den nuvarande ståndsrepresentationen, hvilkens återstående dagar vi hoppas kunna räkna, varit nära att föra fåderneslandet till undergång. Om ändock denna representation med alla sina fel och lyten endast för kortare tider till sin verksamhet upphört till följd af inre söndringar, måste förklaringen dertill sökas uti folkets sedliga kraft och medfödda frihetskänsla och äfven deruti, att representationen så till vida hvilat på folklig grund, att Svcrig:s allmoge bestått af fria män, hvilka egt en mången gång visserligen undertryckt, men dock aldrig till grundsatsen bestridd rättighet, att göra sin stämma hörd uti fosterlandets angelägenheter. Men huru enhälligt det allmänna tänkesättet på senare tider än utbildat sig till förmån för en förändring af våra representativa former, hafva meningarne varit delade om sättet