Göteborgsposten – 24 januari 1863, sida 1

spatserat på den tiden då stället var ett kloster, samt en mur med spaliervax er på den ena sidan och på den andra präktiga ekar, som bortskymde det enformiga landskapet och bildade ett mörkt bröstvärn omkring byggnaden och trädgårdarne. Slottet låg midt emot hvalfbågen och upptog tre sidor af en qvadrat. Det var mycket gammalt, mycket oregelbunlet och osymmetriskt. Fönstren voro olika; några voro små och andra stora, några hade massiva fönsterkors och praktfullt måladt glas, andra hade bräckligt gallerverk, som sattes rörelse af minsta vindflagt, andra voro återigen så moderna att de tycktes vara ditsatta i går. Höga skorstenar skymade fram här och der bakom de spetsiga gaflarne, och de ycktes så skröpliga af ålder och långvarig tjenst, att det såg nästan ut som om de skulle fallit omkull, ifall ej den vilda murgrönan, som klängde uppför murarne och tillochmed slingrade sig öfver taket, hade omfamnat och uppehållit dem. Den förnämsta ingångsdörren var inklämd i ett hörn af ett dorn i en af byggnadens vinklar, liksom gömde den sig för farliga gäster och sökte förhemliga sin tillvaro. Det oaktadt var den en ståtlig dörr af gammal ck beslagen med stora ernspik med fyrkantiga hufvuden och så tjock att den hårda ernportklappen blott framkallade ett doft ljud. Besökande ringde i en gäll klocka, som dinglade i en vrå bland murgrönan, af fruktan att portklappens ljud icke skulle kunna genomtränga förskansningen. Det var ett gammalt ståtligt ställe — ett ställe, som besökands blefvo så förtjusta i, att de önskade draga sig ur verlden och stanna der för alltid och stirra på de kalla fisk