Göteborgsposten – 24 januari 1863, sida 1

Veckokrönika. Vi äro räddade! Den stora fara, hvilken lik ett damokles-svärd svätvat ötver våra hufvuden, är etter allt utseende afvärjd; våra boningshus stå ännu qvar på samma plats som törut, jorden har icke öppnat sig och hatvet ej stigit öfver sina bräddar. Och dock har all denna fasa hotat oss. Naturen sjell hade gifvit oss en vink om att något stort var i görningen, att Pluto och Neptunus bildat en sammansvärjning, för att störta den gamla Hertha, eller åtminstone krossa Heimkringlas panna; men förmodligen har sammansvärjningen i tid blifvit upptäckt och förekommen. Det var eljest så, att den känslige qvicksilfverpelaren i barometrarne en dag i veckan på ett oroande hastigt sätt sänkte sig, ej allenast under den nivå, som bebådar storm, utan närmade sig det förfärliga streck å skalan, der man läser ordet jordbäfning. Vattnet började stiga i hamnkanalerna och allt tillkännagaf att en duktig storm rasade ute i hatvet. Hit har den dock icke banat sig väg, och ännu mindre har man förnummit någon jordbätning. Sjömännen påstå att den sydostliga vind, som här blåst, neutraliserat den nordvestliga, som rasat på hatvet; och den förklaringsgrunden kan vara så god som någon annan. zmellertid har barometern börjat höja sig från sin låga ståndpunkt, man har icke hört att något af våra solida hus kullbytterat, och allt är åter godt och väl; kort sagdt: vi äro räddade för denna gång. Under så lyckliga omständigheter få vi med tålamod fördraga vinterns besynnerliga arrangementer, ej klaga öfver solens frånvaro, ej öfver det regnrusk, som städse förföljer oss, och den töckniga lutt, som med slösande frikostighet skänker oss hosta och snufva. Vi så hågkomma hvad mycket godt denna, i det stora hela ganska milda vinter skänker de fattiga, hvilka eljest då kölden knäpper i husknutarne med ängslan måste räkna de dyrbara vedpinnarne, hvilka under sådana förhållanden äro lika oumbärliga som födan. Skola vi få någon vinter eller ej? Den gamle bekante väderleksspåmannen på Gottand lofvar oss ej någon sädan förr än i Mars månad, och äfven då lindrig. Men hvarföre erfara vi då redan nu så många af de vanliga vårförebuden? Skaror af grågäss draga redan mot norden; lärkor höras ju redan i olika delar af riket; i Upland hatva redan sädesärlorna anländt samt krusoch syrenbuskar börjat grönska, och i Westergötland hatva myrorna redan börjat krypa tram ur sina stackar och förete samma Iltliga rörelse, som man eljest får se först i slutet af Mars månad. Det hänger aldrig rätt tillsammans, sa skepparn när ankarketungen hade sprungit. Som man sett af tidningen har den mycket omtalade och bekante blinde sångaren Olin, Skånes trubadur kallad, sjungit den sista versen och gått att vid ljusets källa få sina ögon åter öppnade. Olin var väl mindre egentligen trubadur än blott och bart sångare, ty det mesta han föredrog var dock at andras tatabur, men hans repertoir var ovanligt rik, ty knappt fanns något sångbart svenskt stycke, som han ej kunde återgitva. Han var således ej en af dessa naturpoeter, som man så ofta påträffar hos allmogen, hvilka alltid för hvarje ovanligare händelse dikta en visa till nogon i orten gängse och välkänd melodi. Under den förflutna veckan hade man tilltälle att höra en sådan bland de soldater af Vestgötadals regemente, hvilka genomtågade staden på marsch från Warbergs fästning till hemorten. En af dem hade nemligen gjort åtskilliga visor, i hvilka förvarades minnet at händelserna under bevakningstiden i Warberg, bland andra en sådan om ett rymningsförsök,