Göteborgsposten – 23 januari 1863, sida 2

mig skall jag underkasta mig er mildhet, men jag skall ej ha den fegheten att anklaga er för mitt fel. — Underkasta er min mildhet! utropade han med ett slags förvåning. Och hvarför det? — Emedan jag är brottslig, hviskade hon, drifven af en oemotståndlig känsla, brottslig, derföre att jag låtit en förbjuden kärlek intränga i mitt hjerta. e Han försökte att resa sig upp, men sjönk tillbaka i länstolen. — Tala lägre, Diana, tala lägre, yttrade han med förjskräckt min; murarne böra oss, och dörrarne spionera; tala lägre! vanhedra er ej genom ett offentligt erkännande, haf j vördnad för det namn ni bär. Ack! hvarföre har ej denna j hemlighet förblifvit innestängd i er själ? Hvarföre är den lr dan misstänkt af likgiltiga eller afundsjuka personer. Ack, de qvinnor, som hata er skönhet skola ej förlåta er därskap. Men jag som älskade er, som tillbragt mitt lif i hof;vyts intriger, i stället för att söka vinna ert hjerta, af hvad skäl skulle jag väl nu öfverhopa er med min vrede? i Förkrossad nalkades honom Diana. i — Ej ett ord mera, Aurelien, sade hon. Ni skänker mig er förlåtelse som en allmosa, men jag är alltför stolt för att mottaga den utan att skänka er något i gengäld. Jag saknar hvarken rättskaffenshet eller mod, och ni skall snart inse att jag är er värdig. Min skuld skall blifva betald. Hon kysste ödmjukt grefvens hand, men denne sköt henne sakta tillbaka och lyckades vesa sig ur länstolen. — Ni är rörd och ofverrask d öfver min svaghet, jag