Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 1

några förtvislade toner. Nu såg ända till knana och intrycka honom i sitt obevckliga städ; han såg äfven grefven nedeyckas i den hemska grafven och den unga flickans små fötter försvinna i sin ordning under det flytande täckelset. På en sekund upprullades den ena taflan efter den andra för hans själs ögon. Hans ärorika lefnad, hans fester och kärleksäfventyr, defilerade som en Ivende kosmorama för hans ögon. Ilan ångrade bittert att han med sitt föraktliga galanteri förföljt Clotilda, och han frågade sig hvilken dum nyck som kommit honom att lemna jagten, för att här på ön söka en luftvild och onödiga faror. Mr de Montchenu sade då med värdighet: — Vårt enda hopp är nu Gud! Låtom oss bedja till honom! Om en fjerdedels timma skall sandian gå oss till gördeln. Om en timma har den hunnit oss till skuldrorna och skall betäcka oss som med en blykappa. Vi kunna ännu se bimlen, land och vatten, vi kunna ännu ropa på bjelp eller bedja. Men snart skall sanden igenfylla våra munnar, tillsluta dem för evigt, och allt är slutadt. Konungen kände håren resa sig på hufvudet, och han blåste ännu cen gång med utomordentlig styrka i sitt jagthorn, under det Clotilda med låg röst, och likasom om hennes tankar varit annorstädes, upprepade: — Vi skola icke hinna fram i tid! Ni hade likväl lofvat Didier nåd! I detta ögonblick gled en liten lingsmal och flat öka nedåt strömmen, insvept i misten, och den besynnerlige personen, som tyst skötte den, framdref den med tillhjelp af en bätshake ända till på tjugo steg nära sandbanken. han sanden stiga honom