Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 1

panna som tycktes vara belägrad af en fix ide, emellertid kan jag, i kraft af ert löfte, fordra det. Ni har gifvit mig ert kungliga ord att benåda och rädda Didier och tider går undan, Konungen kände sig allt mera glida ned i sandhålan och hans heroiska mod sjönk när han tänkte på denna sasansfulla död som han icke kunde bekämpa. Ett sällsamt tvifvel föll honom i sinnet, och han fattade borgherrens arm: — Skulle det icke kunna vara ett försåt som du utlagt för mig, grefve Aurelien? frågade han. Skulle det ej kunna vara en raffinerad hämd som du ämnar din herre? Du bu icke vågat lyfta din hand emot mig, men du visste att vi skulle löpa fara att omkomma här i sanden. Du behöfde ju blott locka oss hit, och den skulle fullborda hvad du ej sjelf vågade. Montcbenu svarade kallt: — Tror ni, sire, att jag skulle hafva utsatt äfven Clotilda för att dö bär med oss? Frans kastade nästan ursinniga blickar rundt omkring sig — Det är emellertid omöjligt att segraren vid Marignano skall förgås sålunda i en rännil, ensligt, arelöst, begrafven i ett kärr, i stället för att dö på bataljfält med sönderbuggen rustning, krossadt svärd och öfvergjuten a fiendernas blod. O, min Gud! skall du låta mig dö här styrkan och blomman af min ålder? . .. Nej, jag vill lefva! tillade han med ljudlig röst. Jag skall kalla till min hjelp Bonnivet och Brion och alla mina ädlingar, alla mina soldater... och de skola rädda oss! Och han förde sitt jagthorn till läpparne och utstött