Göteborgsposten – 19 januari 1863, sida 1

gräfva sig ned i en hugenotthåäla. De stackars kättarne känna ju rakt ingenting till lifvet; de veta ej att diamanten är gjord för att pryda damernas halsar och svärdet för att föras af n ännens händer. Har jag icke rätt, vackra Clotilda, och skulle ni ej ledas vid att tillbringa ert lif midt ibland dessa råa bönder, när ni lärt känna glansen vid mitt hof? Den unga pekade med en högtidlig min mot himlen och sade med ljuf röst: — Sire, Gud har icke nedlagt vår lycka i dessa förgängliga ting som tyckas er så dyrbara, men blott i självns renhet och ädelbet; den allena är lycklig som skyr lögnen, falskheten och lasten. — Min vän, afbröt konungen med otålighet, är vårt lif då så långt att vi skola beströ dess bästa del med törnen och tistlar? Låtom oss icke vara otacksamma mot Gud och låtom oss njuta den tid han gifvit oss. I ofrigt trodde jag att grefve Aurelien hade låtit er känna min vilja. Jag älskar icke mera madame de Chateaubriand sedan jag sett er, och jag vill att ni intager hennes plats vid hofvet, om så äfven hela la petite bande skulle spricka af harm. Clotilda bleknade af förtrytelse. men Montchenu gaf henne ett tecken att icke svara, och han sade med värdighet till sin herre: — Sire, har ni icke bört min anhållan ? Frans bet sig i läpparne, mycket missnöjd att icke blifva bättre emottagen och svarade med skämtsam ton: — Tror du, min kära kamrat, att jag upptagit den såsom allvarsamt menad? Denna förändring å din sida forundrar mig rätt mycket,