Göteborgsposten – 19 januari 1863, sida 1

någon större del af hans kapitulationstid äterstår, låta honom aftjena den senare vid kronoarbetskåren? IIvartill gagnar det att medelst demoraliserande strat under sanorna qvarhälla en person, som blott kan göra föga nytta, men i alla händelser mycken skada genom sitt dåliga exempel? Detta får nästan utseende af ett slags hämnd från Statens sida på individen för hans otörmåga att blitva god soldat. Må de som äro odugliga för krigareyrket, från detsamma aflägsnas; detta är allt hvad Staten, hvad det allmänna bästa kan fordra. Jag skall straxt visa orimligheten och skadligheten af prygelstraffets qvarstående för beväringen. Den äsigten, att det skulle vara nödvändigt för disciplinens upprätthållande inom indelta armen, torde numera äfven bland militären hafva så försvarare; den i allmänhet ordentlige, gudfruktige och af sträng pligtkänsla genomträngde indelte soldaten, sjelt ofta make och far, behötver ej, liksom en okynnig pojke, genom fruktan för käppen hållas till upptyllandet af sina skyldigheter. Inom många, indelta regementen har äfven på flera år ingen prygelbestrafkning egt rum. Det vore således egentligen för den värtvade krigsmakten, som prygelstraffet skulle vara nödvändigt, och detta trottna ej dess försvarare vid att oupphörligt upprepa. Låtom oss nu antaga, att bevaringen räknar 100,000 man och samtliga stående kårer till lands och sjös 40,000 man, af hvilka senare högst 7,000 äro värfvade så finna vi att för denna ringa procent, som blott utgör en nittondedel at hela krigsmakten, prygelstraffet skulle bibehällas. Men ätven mom denna nittondel är det naturligtvis blott ett ringa antal individer, som icke anses kunna ledas medelst mildare behandling. Nu vill jag iråga: finnes den aflägsnaste runlighet att för dessa få dåliga subjekters skull inom krigsmakten bibehålla ett fornedrande strall, som utan att medföra den åsyftade verkan, den sanna disciplinens upprätthållande, likväl är så vanärande tör hela nauonen? Prygelstraffet är cn qvarlefva från de tider, då de flesta armåer uppsattes och ssottor bemannades medelst värfning, hvarvid lockning, tubbning, berusning och falska förespeglingar spelade en stor roll, eller rentaf medelst väldsam pressning. Dessa sålunda på mer eller mindre godtyckligt sätt sammantörda individer, ofta samhällets drägg, vilda sällar, hopratsade från alla möjliga håll utan ringaste moraliska lyftning, måste medelst ett ögonblickligt verkande, på kroppslig misshandling grundadt straff-system göras användbara för krigstjensten och lydiga under disciplinens lagar. I Holländska och Engelska marinerna utvecklade sig detta system först till sjös samt ötvergick sedan till andra nationer. I Preussen nådde det sin högsta fulländning under Fredrik Wilhelm 1 och hans son Fredrik Wilnelm den store, hvarfrän det genom efterapning sedan ötvergick ull åtskuliga andra armeer, emedan man i detsamma trodde sig se ett arcanum för de segrar, den senare genom sitt snille hade tillkämpat sig. Detta system, nyttigt och användbart, så länge landets krigsmakt sålunda uppsattes och så länge de i allmänna lagarne töreskritna straffen voro af enahanda natur, måste naturligtvis försvinna ötverallt, der landets söner af alla klasser frivilligt trädde under sanorna, och såsom konskriberade beväringar eller guerillaskaror stridde för fosterjordens oberoende. I Frankrike upphätdes prygel-straffet genom revolutionen, i Preussen genom frihetskriget 1813; dessa länders exempel följdes efter hand af en mängd andra; för närvarande qvarIstår det, för mig veterligt, blott i Rysslang,