Göteborgsposten – 19 januari 1863, sida 1

hederskänslan och det ömsesidiga förtroendet uppehälla disciplinen. Exemplet ligger nära vid handen i förhållandet mellan de Osterrikiska och Franska armeerna under det senaste kriget i Italien. Prygelstraflet är på samma gång sin egen orsak och sin egen verkan. Det försämrar, förfäar och forvildar sinnena, så att det, så länge det finnes, måste synas oumbärligt för disciplinens upprätthållande. Men tag bort det, och man skall snart finna, att dess nödvändighet bortfaller. Sinnena bli mildare, lätthandterligare samt låta sig leda och rätta genom mildare straff. Kongl. Maj:t har äfven i sin förordning, angående förmanskap och extrajudiciel bestrattningsrätt inom armåen, gilven Stockholms slott den 29 Mars 1859, antydt och medgilvit användandet af åtskilliga mildare straff. Der förekommer 15 först för lättare förseelser varning, meddelad af befälhafvaren, antingen enskildt eller i närvaro af några utaf den telandes förmän eller kamrater, samt vägran af tjenstledighet. Vidare a) exercis, vaktgöring och handräckning utom vanlig ordning; b) förrättande af besvärligare eller så kallade släparbeten, hvilka för krigsmaktens behof kunna förefalla; c) inskränkning i friheten att å eljest tillåten tid vistas utom kasern, läger eller qvarter; d) innehållning af bränvinsportion. Man skulle härtill kunna lägga åtskillga andra, mildare straff, hvilka, utan att vara vanärande eller menliga för helsan, likväl kunde medföra ganska betydligt obehag för den selande. Härefter komma, såsom straff för svårare förbrytelser: första graden: vaktarrest under högst 6 dagar; andra graden: mörk arrest eller arrest vid vatten och bröd, likaledes under sex dagar; tredje graden: mörk arrest eller arrest vid vatten och bröd under minst 7 och högst 10 dagar; samt först i fjerde graden, och sedan den tredje föregått (5 37) trån 25 till och med högst 40 prygel eller dagg. Enligt regeln kan sjerde gradens straff blott tilldömas at regementseller kärschet, samt af öfrige regements-otficerare blott då de äro detacherade (Så 23 och 24). Likväl kringgås detta stadgande i icke obetydlig mån genom den 26 gifna något godtyckliga föreskriften, att äfven officerare af lägre grad samt underofficerare, medan de äro detacherade, så framt den högre besälhafvare, som straffrättigheten ötver afdelningen egentligen tillkommer, åt dem uttryckligen uppdragit större straffrätt, må kunna ålägga svårare gradens straff. Jemföres härmed det i 8 16 förekommande likaledes ganska godtyckliga stadgandet, att om hinder möter för verkställighet af arreststraff, och det för ordningens och krigstuktens vidmakthållande är af nöden, att bestraffningen ej uppskjutes, tilldess hindret kan undanrödjas, — hvem som skall bedöma detta, finnes ej antydt — den felande må åläggas i stället för de trenne första gradernas bestraffning, motsvarande högst 5, 15 eller 25 prygel eller dagg, — så finner man att ännu ett ganska vidsträckt utrymme för det vanärande straffets extrajudiciella ådömande är bibehållet. Slutligen qvarstär detsamma till hela sin vidd i alla de mål, som af krigsrätt skola afgöras. Nu frågas emellertid, om icke den individ med fullt skäl må kunna anses oduglig för krigstjensten, som ej låter rätta sig genom det flera gånger upprepade användandet af de lättare straffen, jemte de trenne första graderna af svårare straff, hvilka ytterligare kunna skärpas vidjsådana mål, som af krigsrätt skola afdömas och hvartill man äfven borde kunna lägga en längre eller kortare tids hållande till straffarbete vid kronoarbetskåren? Hvarföre I då icke skilja honom från yrket eller om ännu