Göteborgsposten – 19 januari 1863, sida 1

skicklighet och till sitt eget mod samt den deraf uppkommande säkerheten och kraften i handlingen bereda framgången. Fordom åsyftades med de flesta straff blott hämnd och vedergällning för anstiftadt ondt, och denna vedergällning utöfvades genom att tillfoga delinqventen kroppslig smärta, kroppsligt obehag, såsom tortyr, gatlopp, spö, svält, köld och osnygghet i dåliga tängelser; derjemte låg äfven i de flesta straff skymt och vanära, hvarigenom vägen till förbättring. afskars. Enligt senare tiders upplystare åsigter har man betydligt mildrat det kroppsliga obehaget sanit i stället satt det moraliska, som uppstår genom en längre förlust af friheten eller af det för hvarje individ nödvändiga umgänget med menniskor. Dessutom har man borttagit skymfen, hvarigenom förbättring blifvit möjlig. De flesta straff, der icke med obehaget ärvenåförbättring åsyftas, anses icke öfverensstämmande med vår tids framåtskridande civilisation. Det säkra är emellertid att prygelstraffet, långt ifrån att förbättra, tvärtemot försämrar, och detta i främsta rummet delinqventen. Han kan aldrig undgå att deruti finna mera hämnd än rättelse. Den inför kamraterna tillfogade skymfen kännes bittert. Mot befälet, som ofta lättsinnigt och hjertlöst tillämpar straffet uppstår hat. Mången nykter och ordentlig karl har af grämelse öfver detsamma blifvit drinkare, ja tillochmed beröfvat sig lifvet, bvarpå man har icke så exempel. Den beständiga möjligheten, att när som helst för en ringa, ofta obetydlig förseelse underkastas ett smärtsamt och vanärande straff, borttager den för hvarje krigare så nödvändiga hederskänslan samt väcker vildsinthet och hämndlystnad. Prygelstraffet verkar försämrande på åskådaren. Mången dånar första gången vid åsynen af delinqventens sprittningar och vid åhörandet af hans genomträngande skri. De äldre, vid det bedröfliga skådespelet mera vanda kamraterna, göra spe af honom. Han försöker nästa gång dölja sin afsky och fasa; han lyckas och har härigenom förqväft mången ädel känsla i sitt hjerta. Slutligen blir han likgiltig, hans sinne hårdnar, medlidandet försvinner. Han begabbar i sin ordning andra, blir sjelt känslolös för mildare rättelser samt slutligen mogen för ett straff, hvars blotta åsyn första gången kom honom att darra. Prygelstraffet verkar försämrande på besälet, som anbefaller detsamma eller öfvervakar dess utförande. Det senare öfverlemnas vanligtvis åt någon bland de yngre officerarne, hvilken är tvungen att bibehålla en lugn och sträng uppsyn, huru mycket hans inre än må uppröras, hvarigenom han för manskapet måste framstå som en känslolös tyrann och sjelf slutligen förhårdnar. Mer än väl känna ätven de flesta, att straffet hos soldaterna borttager det förtroende, och den tillgifvenhet, som äro nödvändiga för den verkliga disciplinen, samt i dess ställe, såsom den förnämsta driffjedern för lydnaden, sätter fruktan för en ur deras synpunkt nyckfull och oåtkomlig domare. Härigenom vänjer sig befälet vid ett retligt misstroende mot manskapet, som ofta föranleder nya bestraffningar. Långt ifrån att således befästa det band af vänskap och förtroende emellan förmän och underhafvande, som är nödvändigt för den sanna disciplinen, för den enda som duger i krig, verkar prygelstraffet i stället ömsesidigt försämrande samt åstadkommer en klyfta, hvilken alltid blir svår att fylla. Med säkerhet kan man antaga, att det regemente, der prygelstraffet under fred mest florerar, i krig ä! det sämst disciplinerade, liksom att den arme hvilken styres genom fruktan för kroppsstraff aldrig kan utföra sådana bragder som den, de