Göteborgsposten – 19 januari 1863, sida 1

helsning. Konungen gaf ingen uppmärksamhet ät honom utan gick med lifliga steg emot den unga flickan och kysste med glädtig min hennes händer. — Hell min sköna fånge! sade han med mycket galanteri. Förlåt, min lilla vän, att jag inspärrat er i denna landtliga enslighet, men jag ville besöka er i hemlighet, så att mina indiskreta hofmän och mina vackra, men alltför nyfikna damer ej skulle få veta derom. Allas ögon spionera på mig, ty en hvar vill hafva nyckeln till mitt hjerta, ända ifrån min kära moder intill mina ministrar, ifrån mina favoriter intill mina astrologer och narrar. Jag kan icke hysa förtroende till mera än tvenne män, min kammartjenare Lazare de Salva och min värd, grefve de MontchenuJag ämnar hafva ett långt samtal med er, min vackra Esther. Lemna oss således Montchenu och vaka öfver att vårt samtal icke blir afbrutet. — Sire, återtog Clotilda rodnande, herr g-efven må gerna höra allt hvad ni bar att säga mig. — Ah! vår hedervärde slottsfogde är alltså icke mera så misshaglig i edra ögon, min söta flicka? Ni har förlåtit honom hans smickrande haranger? — Sire, herr grefven har insett huru lågt och uselt det var att vilja missbruka en stackars flickas lättrogenhet och öfvergifna tillstånd, för att störta hennes själ och afvända henne från dygdens väg. Frans I:ste tycktes slagen af förvåning och vände sig mot sin gunstling. — Min käre grefve, har gråskägget Ephraims tal förmått omvända dig till den nya religionen?