Göteborgsposten – 19 januari 1863, sida 1

-på jag nu går att för Rikets Ständer framlägga en motion om prygeloch daggstraffens afskaffande inom Svenska krigsmakten till lands och sjös, torde jag något utförligare få motivera densamma, emedan, om å ena sidan, visserligen många, kanhända de flesta, anse nämnde straffsätt som en numera obehöflig, barbarisk och upprörande qvarlefva från fordna tider, likväl ännu åtskilliga finnas, som försvara detsamma både som nyttigt och nödvändigt. Hvarföre finnes prygelstraffet? Det är nödvändigt för disciplinens uppehållande, svarar man. Låtom oss då först undersöka: hvad är disciplin? Disciplinen är den kraft, genom hvilken tusentals menniskor med olika lynnen, böjelser och åsigter sammanhållas till ett helt och verka för ett gemensamt ändamål, samt genom hvilken de alla kunna ledas af denne ende, som kallas öfverbefälhafvare. Hvarifrån kommer denna kraft, huru uppstår den? Genom den hos alla djupt rotade öfvertygelsen om nödvändigheten af en ovilkorlig och ögonblicklig, fastän derföre icke tanklös lydnad hos hvar och en i sin grad mot dem, som stå öfver honom, såvida icke allt skall sönderfalla till ett förvirradt kaos, såvida icke nederlag och undergång skola blifva det helas öde, samt död eller tångenskap den enskiltes lott. Men om å ena sidan, denna öfvertygelse uppstår hos individen lika mycket af omsorg för krigsändamålets uppnående, som af sjeltbevarelsedrift, så måste den, å andra sidan, äfven grunda sig på ett fullkomligt förtroende till förmans förmåga, att rätt kunna leda, samt på aktning för hans öfverlägsna vetande och moraliska karakter, hvarigenom allenast den hängifvenhet kan alstras, som måste träda i stället för den egna öfvertygelsen i alla de fall, då man ej förstår eller rent af betviflar riktigheten af gifna befallningar. Soldaten känner i fält ett naturligt behof att följa och lyda sitt befäl, emedan han inser, att derpå både framgången och hans egen välfärd i främsta rummet bero. Men saknar han det nödvändiga förtroendet för befälet, då skola inga våldsåtgärder i verlden förmå honom lyda, utan han följer af sjelfbevarelsedrift i mer eller mindre mån sin egen vilja. Disciplinen hvilar således ytterst på rent moralisk grund, på förtroende, aktning och tillgifvenhet. Der denna grund saknas, der finnes ingen verklig disciplin. Nu frågas: är det möjligt, att en sådan disciplin kan skapas och bibehållas hos myndige män genom prygel, genom kroppsaga? Ar det möjligt, att soldaten kan hysa nämnda känslor för personer, hvilka när som helst kunna ådöma honom en skymflig och vanärande bestraffning? Jag vågar tro, att ingen skall kunna besvara denna fråga med annat än ett bestämdt nej. Straff måste, tyvärr, finnas inom krigsmakten, och stränga straff. Derom är intet tvifvel. Men de få ej vara af sådan beskatfenhet, att de borttaga sjelfkänslan. Ty saknas denna egenskap, så försvinner sjelstilliten, utan hvilken en duglig soldat ej kan tänkas. Men prygelstraffet måste ovilkorligen förqväfva hvarje känsla af eget menniskovärde samt i stället framkalla feghet, dolskhet och liknöjdhet för heder och ära, de förnämsta driffjedrarne till bragder och bedrifter. Prygelsraffet har också aldrig utvecklat sig i krig, utan blott under fred, der en mängd småaktiga tjensteförhållanden träda i stället för striderna, mödorna och ansträngningarne samt för åsynen af döden i tusende olika skepnader. Genom fruktan för kroppsaga kan visserligen ett slags sken-disciplin uppkomma och med hvilken man kan hjelpa sig fram under fred. Men denna disciplin duger ej i krig, der endast soldatens förtroende till befälets