Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 1

få .: : Justitiestatsministern frih, De Geers motivering al det kougl. representationsförslaget. Då nuvarande h. exc. justitiestatsministern utgaf sin lilla smnrika broschyr om Den juridiska stulten-, anade man annu icke, att de deri uttalade åsigter om klarhet i tankegan gen och dennas uttryck i en lika ren och klar iorim så snart skulle iinna sin tillämpnmg uu en svatsskrilt ar den storsta betydelse for vart land, som nu har mträftat genom det forslag ull ändrad nationalrepresentation och den mouvermg dersor, som i dessa dagar komimit ull allmänhetens kanneuom och uppiyllt hvarje tfosterlandsvän med torhoppulngar om att snart så se landet inträda på en bana ar ir och natureniig utveckling. Öfvannämnda motIivering är ett verklig monsterstycke al logisk skarpa och klarhet 1 sulen, likasom det vittnar om sann trisinthet, politisk kloknet och riktig upptattning ar en sann och lervande konstivuuonallism. Vi torbenalla 088 att senare så återkomma ull en mera noggrann re dogörelse för denna märkliga regermgstandling, och inskränka oss tor dagen att nar nedan in extenso meddela n. exc. justinestatsministerns förträffliga motivering for ofta namnda representationslorssag: E. K. M. har redan vid riksdagens öppnande uttalat sin asigt att i formen för narionalrepresentationen förefinnas väsentliga brister, som försvara en lefvande vexelverkan mellan styrelse och folk. Invecklandet och forsvarandet af de ofteutliga ärendenas behandling höra, etter min föreställning, icke till de största bristerna af denna form. Sjeltva dess grund har blifvit med nuvarande samhällsiörhallanden mindre förenlig. Den skulle icke i förtlutna tider förmått värna vår fribet och främja var utveckling, så som den gjort, om den icke motsvarat nationens tänkesätt och utbildats efter dess behof. Men nationens och tidens förändringar påkalla motsvarande förändringar i formen for vår nationalrepresentation. Ett ofullständigt organ för den representerade delen at folket, utestänger den från representationen hela samhällsklasser, hvilkas deltagande deruti påkallas af hennes eget ändamål, och — hvad ännu betänkligare är — den hotar att åt den ena hälften af representationen gifva en för det helas jemnvigt vådlig tyngd. Under det sjeltva tidsandan oafbrutet arbetar på att minska de tva första ständens politiska vigt, vinna de begge andra förstärkning genom de efterhand i representationen ingående nya elementer, hvilkas olikartade beskalttenhet törhindrar deras sammanforande i ett särskildt riksstand — om sådant eljest vore verkställbart eller lämpligt — och hvilkas osorenlighet med grunden för de tva förstnämndes representationsrätt tvmgar dem in i de två andra. Den sannolika följden häraf är att en öfvervägande del af representationens makt, utan motsvarande ansvar, smaningom öfvergar till dessa sistnämnda, och att dermed den i sitt inre npplösta ständsförfattningen af sig sjelf sammanstörtar. Beskaffenheten af den nya representationsform, som i denna