Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 1

— Har ni då kännt min mor, herr grefve? Och huru kommer det sig att ni vet hennes namn? — Ja, jag har kännt Sarah Delorme! svarade ban med låg röst; men låtom oss icke förlora tiden med fåfängt prat, Clotilda. Jag vill rädda er undan konungen. Han kommer hit. Haf förtroende till mig, följ mig, ty här bör ni ej qvarstanna ?... Han fattade hennes hand, men hon drog den från honom. — Ni har alltid sökt att bedraga mig. IIvarfore skulle jag tro er? svarade hon. — Konungen kommer! upprepade han, fästande sig vid denna hotelse med en förtvislad menniskas hela ihärdighet. — Jag fruktar mindre för konungen, svarade hon, än för er, mr de Mon:chenu. Den elåndige kände sitt hjerta krossadt säsom af en bämnande hammare, när han hörde detta svar. Han pliktade på ett ögonblick för hela sitt life intriger, ränker och ärelystnad. Han rasade öfver att icke med ens kunna åter blifva fader, återtaga den makt som han hade sjelf förstört, den rättighet att älska och beskydda som enligt naturens lagar borde honom tillkommit, men som han sjelf förspillt. Ilan förmådde endast upprepa: — Jag vill det! Jag befaller er, Clotilda, följ mig! — Med hvad rätt vill ni att jag skall lyda er vilja? genmalde hon, och hvarfore sätter ni er upp emot er herre? Gud är min beskyddare, min herre, och jag rädes ej för någon. (Forts.)