Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 1

händelse kunde komma att träda i stället för den gamla, beror af omständigheter, som ligga utom den menskliga beräkningen; och låtteligen skulle dervid en strid om representationsformen kunna förvandla sig till en strid om statsiörfattningen. En sådan fara bör i tid afvärjas, och enda sättet synes mig vara att, innan den nuvarande författningen söndertaller, bereda väg för en annan representationsform, som bättre motsvarar samhällets behof. All tanke pa bibehallandet af en ståndsrepresentation mäste härvid desto hellre öfvergifvas, som ståndsbegreppen reden i det närmaste förlorat sin betydelse utom representationen, så att ståndens bibehällande der ensamt underhåller en söndring mellan folkklasser, hvilkas intressen till stor del icke äro skilda genom annat än institutioner. Redan det konstitutea,usutskott, efter hvars förslag vart nuvarande statsskick blifvit ordnadt, ansåg denna standsfordelning såsom det hufvudsakliga telet i vår representation; och den samhällsutveckling, som sedan dess fortgatt, öfverallt i en ständsupplösande riktning, har gifvit domen öfver denna institution allt starkare stöd i det allmänna tänkesätte Ett särskildt tecken på tidens mognad för ständens politiska upplösning är stiftandet genom stånden sjeltva al en provincialrepresentation. grundad på samsälta val, utan att dervid någon enda röst blifvit höjd till försvar för standens rätt. En institution, som sålunda numera saknar underlag, torde icke länge kunna bestå. Och ätven för dem, hvilka häruti se en olycka, bör det vara önskvärdt, att förändringen sker under en tid, hvilken lemnar rum för moget öfvervägande at hvad som bör sättas i stället. Ett uppskot nu kan medföra nödvänd:gheten att behandla aen samhållsvigtiga fragan pa en tid, då en lösning på den fria ötvertygelsens väg möter större svårigheter. Det är möjligt att vi ännu icke kommit nära gränsen af detta for sent, som dock mången gång oväntadt gjenljudat öfver andra länder; men jag kan icke inse något skäl hvarför närvarande ögonblick skulle vara för tidigt. Utan starka meningsstrider kan viserligen icke en representationsform någonsin ombytas, men om standens upphäfvande icke är annat än en tidsfräga, så bör den oundvikliga brytningen, savidt möjligt är, påskyndas, ty den maste blitva svårare i samma mån som stånden blifva mera stridande mot tidsanaan. Under nuvarande förhallanden bör det vidare kunna förväntas, att alla de, som i ståndsrepreseutationens upplösning se ett vigtigt steg till befrämjande al fäderneslandets bästa, skola, för vinnande af detta mål, finnas benägna att, äfven med någon uppotfring al egna meningar, medpifva införandet i den nya representationsformen al sådana bestämmelser, som äro egnade att undanrödja eller minska de tveksummes betänkligheter. Jemte det jag på dessa grunder anser det vara lika angeläget tör konung och folk, att representationons ombildning utan uppskof företages, finner jag första vilkoret för denna ombildning böra vara, att de nuvarande riksstanden komma att helt och hållet upphöra. Att åter, i stället för en ståndsindelning, antaga en klassindelning, bestämd efter de i borgerliga litvet framträdande inwessena, gatve en godtycklig och i lyckligaste fall endast för tillfället hallbar grund. Mangtalden af dessa vexlande och i oändlighet skiftande intressen tillåter ej representerandet al mera än några delar deraf, och deras sammanblandning med hvarandra förhindrar hvarje noggrannare särskiljande dem emellan, I sjelfva verket är det icke heller representantens uppgift att vara malsman för skilda klassers, utan för allas intressen, och med antagande deraf aterstar ingen annan grund att vid representationens ombilaning följa än den af samfälda val. På dem stödjer sig ock det förslag till ändring i nuvarande representationsform, som jag har att i underdånigast underställa E. K. M:ts godkännande, och för hvars öfriga våsentligaste grunder, savidt de äro nya, det torde tillåtas mig att nu i korthet redogöra. Utgående från den grundsats, att en nationalrepresentations nödvändigaste egenskap är att vara ett sanut uttryck af tänkesättet hos majoriteten af den politiskt tänkande delen af nationen, men att detta tänkesätt, med alla sina vexlingar, icke bör hafva makt att göra sig gällande förrän visshet vunnits, att det utgör majoritetens öfverlagda och varaktiga tanke; samt utt en lagstiftande församling, liksom hvarje annan mensklig makt, behöfver vid sin sida en jemnlike för att icke, förr eller sednare, urarta till ett envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet framför sanningens och rättvisans, afser förslaget att å ena sidan från valrätt till representanter icke utesluta andra oforvitliga medborgare än dem, hos hvilka något politiskt intresse icke kan förutsättas, samt att at ssertalet af de väljande lemna den afgörande öfvervigten, men att a andra sidan, i likhet med hvad som allmännast erkännes lämpligt, fördela representationen i två kamrar, på ett sätt, som på summa gång för kommer förhastade beslut och betryggar det beståendes rätt. För att gifva dessa kamrar sinsemellan lika inre styrka, hvilket är ett väsentligt vilkor för vinnand et