Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 1

icke kunde höra hans ord. Och jag har icke anat det ringaste! Har icke förstått hvarföre allt mitt blod uppreste sig lå jag sökte att förderfva detta barn! O, hvad bon är lik sin mor! Hvilken slöja hade jag icke för mina ögon och mitt hjerta! Clotilda tycktes orolig öfver den förändring som försiggått med grefve Aurelien, men ville icke framställa några rågor, ty hon misstrodde honom ännu. Han åter, vågade ingenting säga, och likväl var han nära att dö af lust att ii utropa: — Det är jag som öfvergifvit din mor! Förlåt mig, som hon gjorde! Var mild som hon var! låt mig trycka dig ill mitt bröst! Men deri låg hans straff! Han kunde icke återfordra lenna ömhet, som han en gång stött ifrån sig. Den unga lickan skulle icke tro honom; hon skulle anklaga honom för ögn. I denna reklamation af en profanerad ömhet skulle hon blott se ett nytt försåt, och han måste således i sin själ dölja denna hemlighet som var nära att qväfva honom. Hastigt kom han att tänka på den skamliga roll han åtagit sig. Var han icke Clotildas fångvaktare, och skulle icke conungen snart komma dit? O, om det ännu vore tid att ly! Huru vild var icke den blick hans stirrande ögon katade rundt omkring honom. Så bör den till döden dömde olicka när ban hör sin dödsdom uppläsas. Clotilda kände nästan medlidande med honom när hon åg hans tårar, och dessutom hade en ofrivillig nyfikenhet vaknat i hennes sinne, Hon frågade honom blygt: