Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 1

kraftgifvande ooh härdande spel på isen; och styrelsen såg sig derföre slutligen nödsakad att till d. 14 d:s sammankalla medlemmarne. för besluts fattande i åtskilliga vigtiga angelägenheter. Beslutet är ännu icke kändt, men att det torde hatva afseende på bästa sättet att åstadkomma köld, tager man för gifvet. Ått emellertid de varmhjertade ynglingarne kunna gå 1 land med att åstadkomma en kontslad köld, torde i det längsta få betviflas. — Afven våra skridskoåkare och skridskoåkerskor hafva på ett mindre delikat sätt blifvit lurade; men det finnes väl de, som blifvit ännu värre svikna i-sina förhoppningar. I början af denna vecka såg man bland promenerande på stadens gator ett par unga främlingar hvilkas ansigten, försedda med modernt anordnade skägg, förrädde intelligens, medan deras klädsel var ett dubiöst mellanting mellan herre och halfherre, i det de buro korta s. k. Cossacks samt på hufvudet höga ludna mössor af svart kalmuckskinn med rödt tyg och hängande toffsar i toppen. Hvilka voro de? Var det ett par ryska Ichwosiks som sökte anställning vid någon af stadens droskinrättningar, eller voro engagerade såsom styresmän för någon at våra grossör-millionärers kibitkor; eller voro de förklädda tscherkessiska prinsar, flyktingar från Sibirien, Mongoler, Tartarer eller — helt vanliga Kalmucker: Så frågade alla, men ingen visste att gifva svar derpå. — Vi äro dock nu i tillfälle att härutinnan kunna tillfredställa våra ärade läsare och läsarinnor. De unga männen med de vackra skäggen och fula mössorna voro — skridskoåkare, engelska gentlemen scaters, och förmodligen medlemmar af någon scating-club, ty vi antaga att ätven sadana finnas i England, lika så väl som jockey-clubs, rowingclubs, Alpine-clubs o. 8. v. I anseende till bristande is, d. v. s. brist på is, har deras klubb förmodligen varit stängd under innev. vinter, och såsom det anstår nitiska och intresserade ledamöter ha de derföre sökt att komma på det hala annorstädes i verlden. Hvad har då varit naturligare, än att de begitvit sig åt Norden? Men ack! ett oblidt öde och en blid väderlek förföljde. dem. I Hamburg öppet vatten, i Kiel sammaledes, i Köpennamn desslikes. Nå väl, on to Sweden! nette det. Men der är det icke en hårsmån bättre. I Helsingborg icke så mycket som en istapp, i Göteborg trustande ångbåtar och hoptals seglare, men intet tecken till is utan i ölbryggarnes källare. Och dertöre måste nu skridskoaknings-amatörerna bege sig af högre upp mot Norden. De ha begirvit sig häritrån ull Stockholm; men skall det lyckas dem att der finna hvad de söka? Never mind! we shall have it at last säga de, och fortsätta om det ocb skall vara upp till Haparanda, ty skridsko måste de åka. Beklaglig vis hatva de finska ångbåtar, som gå på Stockholm, redan inställt sina turer, eljest skulle våra skridskoåkare lätt nog kunnat redan i Finska viken tillfredställa sin passion; deras otur är sig öfverallt lik, och nu mäste de ötver Helsingland taga vägen högre mot norden. Den visit vi nyligen hade af Servais, rvioloncellisternas konung?, blef ej ej af lång varaktighet. Redan dagen efter sin ankomst afreste han med bantåget till Stockholm, der han torde komma att stanna ungefär en månads tid, hvarefter han på återresan ånyo tager vägen häröfver. Få se, om vi då halva bättre lycka att få höra hans tjusande instrument. — Af den från Stockholm afresande harpspelaren Pönitz hafva vi i dessa dagar att vänta ett besök; men då den 11-årige kgl. hofmusikern med stor otålighet väntas i Berlineroperans orkester, torde ätven han endast såsom en framilande komet komma att visa sig å vår förmörkade musikhorisont.