Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 1

detta namn, Clotilda! Men nej! det är omöjligt! Det är ett bländverk! Det år ett vansinne! Sluta, mitt barn, sluta! — Hvarföre skulle jag det göra? återtog hugenottskar med en obestämd oro. Anar ni icke att den djerfve ungt mannen älskade den arma Sarah, att hon lät älska sig, och att hon blef öfvergifven som så många andra? Det är er gammal historia, herr grefve! Min mor blef utpekad i byn Hennes fader blef skymfad och hånad emedan han icke vill drifva henne från sitt hem och sitt hjerta. Han dog af för. tviflan när jag kom till verlden. Den olyckliga qvinnar mäste stänga sig inne för att ej uppväcka allmän skandal ty sjelfva stenarne tycktes ropa ve öfver henne. Slutligen fann hon sig tvungen att lemna Mussy, derifrån hon såsom sin enda egendom medtog mig, för att på vägarne tigga sit bröd, emedan gården blifvit uppbränd af fienderna till hennes skam. Hon fann hjelp och tillflykt hos en enda, hos Ephraim Leblanc. Grefven hade häpen åbört denna berättelse; en outsag. lig ängslan nedtryckte hans hjerta. — Och hon har lärt er att förbanna er fader, Clotilda? frågade han med bruten röst. — Hvarje dag bådo vi för honom, svarade hon innerligt. Utan tvifvel hade ärelystnaden väckt honom ur hans dröm. Han hade glömt Sarah Delorme. För honom hade denna kärlek blott varit en flyktig solstråle; för henne var den en lång sorgenatt. Den unga flickan förstod icke mr de Montchenus säll. samma sinnesrörelse; han suckade, han smålog när han betraktade, och tårar fuktade hans ögon.