Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 1

AL F—— grufvor, och om hvalfisksångarne från Norge och Holland tortsatte att bortföra hvalarne från Ishafvet, så måste jordens tyngdpunkt ändras och vär planet få en annan ställning till solen. I dessa dagar har ju ätven en lika djupsinnig yankee utsunderat, att om man soruarande såsom hittills pumpar oljekällorna i Norra Amerika, så måste jorden slutligen stanna 1 sitt lopp, alldenstund denna bergolja, solar-, fotogen, vore naturens egendomliga prudukt uteslutande afsedd att fylla den smörjeburk, hvilken behöfdes för att tå jordens axel smord. Det artar sig till, att dessa värda herrars satser skulle få något sken af sannolikhet för sig, och måhända sitta de äfven just nu som bäst och gnugga sina händer, i vetenskaplig hänförelse utropande: Vi så väl se! Vi så väl sel Fast man här som svar kan använda en känd rationalists eller rättare atheists ord i afseende å uppståndelsen: Vänta får du, min gubbe lille! så måste man dock medgifva, att vi förnärvarande lefva under så ovanliga meteorologiska förhållanden, att man börjar tro det vår gamla moder jorden fått sig en skruf lös. Midt i Januari månad, just som julen utgått, plockar man ötverallt blommor på kall jord, buskar och träd börja knoppas, marken är grön, lärkan låter höra sig, skatorna och dutvorna göra sin bosättning och de tyska profryttarne komma i svärmar, för att lik korpar slåss om ett fett byte. År det ej singuliert, som Tempelman sade, så är intet singuliert, hvarken det amerikanska kriget eller någon Ternströmsk motion. Också utgöra dessa afvikelser från våra gamla vanor ett lika allmänt som kärt samtalsämne, och de hafva i sin mån förberedt sinnena på de stora ändringar i vära inre förhållanden, hvilka bebådats af det kgl. representationsförslaget. Detsamma öfverlemnades, egendomligt nog, till svenska folkets ombud på en dag, som bar namnet Felix, och det torde äfven med säkerhet kunna antagas, att denna för Sveriges framtid skall vara en lycklig dag. Då säledes hvar och en nu gerna sysselsätter sig med väderleksförhållandena, må ingen undra öfver att ätven krönikeskrifvaren, som ju så gerna pratar i vädret, vill vara med på en bordsände. Han vill då anmärka, att denna blida vårlika väderlek redan för länge sedan törespåtts, först derigenom att de första landningarne af sydfrukter, hvilka eljest bruka anlända i Februari eller Mars, redan i December förra året anlände, och sedan deraf att under den lilla obetydliga vintern i November månad ett ovanligt stort antal menniskor på skilda ställen i Sverige omkom genom att våga sig ut på för svag is. Det var deras bestämmelse att på detta sätt omkomma och derföre måste de skynda att lyda ödets bud vid den tidpunkt då någon is fanns att tillgå. Under förhoppning om en stadig och äkta nordisk vinter, bildade sig i höstas i Upsala en skridskoklubb, som ämnade hela vintern hålla en isbana för skridskoåkning ren genom att sopa bort snön. Sällskapet konstituerades, stadgar antogos och de slipade skridskorna hängde färdiga att påspännas vid första lilla isskorpa å den mångbesjungna Fyrisån. Det första klubbens medlemmar, såväl af det täcka som motsatta könet, företaga om mornarne, är att göra en titt bakom gardinen, för att kunna få sigte på en gryende isläggning. Förgäfves! Fri och ledig tumlar ån genom staden, och de engagerade soparne stå der otåligt afvaktande med qvastar i handen. Lyckligtvis torde de dock kunna på annat håll sysselsättas. ty mycket finnes i den gamla staden att sopa rent. — Icke bättre har Curlingsklubben i Uddevalla haft det; denna klubb, för hvilken ej sommaren, men väl vinterns blanka isfält har något behag. Ingen gång i vinter hafva dess medlemmar fått öfva sitt